Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Gustaf Upmark och Nationalmuseum. Af Karl Wåhlin. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4i 6 KARL WÅHLIN.
matiska som de syntaktiska, och man
kan hos ett icke ringa antal af våra
författare konstatera en viss för svenskens
offentliga uppträdande kännetecknande
omvårdnad af uttryckssättet på bekostnad
af det mera djärft karaktäristiska, som
framträder i talspråket. Upmarks stil
är präglad af denna behärskning men
samtidigt genom planläggningens
noggrannhet, undersökningens följdriktiga
genomförande och uttryckssättets
pregnans i sitt slag mönstergill. Det var
dessa egenskaper som framträdde i lians
ämbetsskrifvelser så väl som i hans
historiska utredningar. Men det fanns både
värme och ironi i hans temperament,
såsom man kan finna framför allt af den
i hans produktion centrala uppsatsen
»Stilenlighetens faror», som har prägeln af en
glänsande, af stark personlig känsla
ge-nomandad improvisation.
Vid ett samtal med Upmark yttrades
det en gång, att man i sin ungdom
önskar sig mycket mera af lifvet, än
rimligt är. Man önskar sig att få sin
verksamhet inom det område, åt hvilket man
af håg och anlag är hänvisad; att äga
hälsa och arbetskraft; att röna framgång
i arbetet; att få en tillräcklig utkomst; att
blifva tidigt och lyckligt gift; att vidga
sina kunskaper och intressen genom
studier och resor; att vid sidan om sin
verksamhet kunna odla de
sysselsättningar, hvarigenom ens personlighet hålles
vid makt och förkofras, o. s. v., och
det tillades, att man får vara glad, om
endast vissa af dessa önskningsmål
förverkligas.
Han svarade då: »Ja, det är
märkvärdigt! Allt detta har kommit på min
lott.» Kanske var det i känslan af att
hafva kommit i åtnjutande af allt, som
med rätta skattas högt i lifvet, som
Upmark hade både stort behof och stor
förmåga att visa vänskap och bereda
trefnad för dem, med hvilka han stod
i beröring. Den svenska värdigheten i
hans väsende var förenad med mycken
fryntlighet, och många minnas med
saknad den glada och fina ton, som rådde
i hans hem och i de kretsar, på hvilka
han tryckte sin prägel. Nästan i lika
hög grad som arbetet var det
vänskapliga samkvämet ett lifsbehof för honom.
Men hans umgänge bestämdes af hans
verkningskrets, och de ämnen, som
kommo på tal mellan honom och hans
vänner, voro merendels de som
sysselsatte honom i hans arbete. Så hvässte
han under vänskapligt glam sina tankar
till nya ansträngningar. Det var denna
koncentrering i hans väsende som gjorde
att han syntes hafva så god tid till all
ting. »Det duger inte att ha brådt om,
då hinner man ingenting», yttrade han
stundom. Själf gick han alltid fram i
sakta mak men hann ändock med mycket.
För fem års tid sedan började
sjukdomen sitt långsamma men säkra
under-gräfvande af hans krafter, och han fick
visshet om att något tillfrisknande ej var
att vänta. Men han hade ännu en
tillfredsställelse i det sista. Han yttrade
på sin sotsäng, att han hade fått utföra,
hvad han ägt krafter att göra. Han
hade arbetat så länge som det varit
honom möjligt. Sedan han för sista
gången återkommit från Nationalmuseum
till sitt hem, kom han ej mera utom sina
dörrar. Men ännu emellan de svåra och
utmattande sjukdomsfallen sysslade han
med sina korrektur och hörde gärna
talas om hvad som inträffade pä hans
museum. Och så en dag, den 29 maj,
somnade han lugnt och stilla, utan nägon
föregående dödskamp, bort från sina
plågor.
På pingstaftonen fördes hans stoft
under strålande solsken genom den
vårliga Sörmlandsbygden ut till familje-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
