- Project Runeberg -  Ord och Bild / Nionde årgången. 1900 /
427

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Jesu bergspredikan och vår tid. En undersökning af Nathan Söderblom. Af N. J. Göransson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

JESU BERGSPREDIKAN OCH VÅR TID.

427

tillstånd, som man behandlar efter en lägre
verklighets natur. Man låter den ordna
sig själf efter sitt väsende, liksom den ännu
lägre naturen ordnar sig efter denna
abstrakta regel, som kallas naturlagarna.
Därinom finnes då alltid ett individuelt
spelrum med dessa gränser, som de gamle
betecknade med ordet , suum cuique». Och
här kan då den kristnes etik göra sig
gällande såsom ett salt och ett ljus och
såsom en hälsosam väckelse, alltid hafvande
det ögonmärket, den vissa tillförsikten, att
nödtillståndet så småningom skall
upphäfvas och den kalla sammanhållande regeln
ersättas af Kristi kärleks värme. Vi tro,
att det är vår författares mening, att det
kristna idealet skall vara som en surdeg,
som på ett lugnt och organiskt sätt
genomsyrar mänskligheten, och att dess
absoluta kraf gent emot samhället i första hand
innebär en profetia om att kristenheten
skall tillväxa och framskrida i inre
mognad. — Den katolska kyrkan särskiljer de
kristne i två klasser: de specielt religiöse
och de vanlige s. k. kristne. De förra
anses skola utföra arbetet på Guds rikes
förverkligande i denna världen genom att
såsom en kyrkans elitkår tillämpa försakelsens
grundsatser. Inom deras krets kan därför
bergspredikans absoluta moral bli gällande,
emedan de såsom en lidande och stridande
församling skilt sig från samhället. Vår
författare förkastar denna uppfattning och
hänvisar till Luther, som ådagalade, att den
katolska munk- och helgonåskådningen var
fördärfbringande för religionen och i själfva
verket förvärldsligade den. Luther ville
icke skilja de kristne i två klasser, men
däremot tänkte han sig, säger vår författare,
en tudelning i hvarje kristens inre lif.
Enligt Luther skulle hvarje på Kristus troende
veta sig tillhöra tvenne riken: ett jordiskt
och ett himmelskt, men det himmelska
skulle vara Kristi rike och därför
fullkomligt och evigt. De skulle icke, dessa
riken, stå i en yttre motsats mot hvarandra,
motsatsen skulle icke preciseras i det yttre
utan blott göra sig gällande i tron på
Kristus. Det högre rikets karaktär af oskuld,
frid och salighet skulle genom trons gåfva
på en inre och individuel väg tränga sig
fram till seger men icke egentligen i denna
världen utan i en tillkommande. Men på
samma gång som vår författare gifver sitt
lifliga erkännande åt denna ståndpunkt, är

han icke fullt nöjd med den. Det är icke
Kristi egen lösning af problemet, säger
han. Fullt klart lyckas han icke framställa,
hvilken denna lösning är, men så mycket
förstå vi, att han anser Luthers
uppfattning för litet betona, att dock något bör
göras i denna världen, hvilket kan få
bergspredikans erkännande. Han anser, att Luther,
med allt sitt betonande af troslifvets
förmåga att på ett organiskt — omärkligt
—-sätt göra sig gällande, haft för liten
förståelse för gärningarnas betydelse. —

De kristnes etiska ideal vore dock blott
en illusion, om icke det eviga lifvets
verklighet och värde kunde inses. Vår
författare ingår visserligen icke på den
uppgiften att direkt söka bevisa Gud och hans
eviga rike; men han gör det på en
omväg, och utan tvifvel senteras det bättre
af nutidens människor, för hvilka äfven
den religiösa metafysiken är mycket
misstänkt. Han skildrar på ett sätt, som måste
kunna öfvertyga en hvar, huru
otillfredsställande kulturen och bildningen måste
anses vara, när de lösgöra sig från kristen
tro och vilja göra sig gällande som
suveräna makter och följaktligen göra anspråk
på att vara det högsta, af hvilket
människans själ skulle lefva.

Det är alltid Söderbloms starkaste sida
att fatta mångfaldigheten i sikte af den
verklighet, som sysselsätter honom, och
att icke afkorta något af det, som tillhör
den. Och hans uttryck bli alltid klara,
och fulla af en behaglig liflighet, så snart
han beskrifver lifvets yttringar. Han har
då också alltid mången snillrik och
värdefull egen iakttagelse att gifva. Hans
skildringar om kulturens värde eller om dess
värdelöshet, hans framställning om under
och om bönhörelse äro i hög grad läsvärda.
Man får naturligtvis icke begära, att alla
frågor, som göras om dessa höga ting,
skola bli besvarade, men säkert är, att
läsaren skall finna många ädla impulser till
att bilda sig en sann åskådning i ämnet.
Språket har i denna afdelning af boken
stundom fått en smidighet och en skönhet,
som verkar särdeles uppfriskande, helst
som inan sällan möter något dylikt i detta
slag af litteratur. Det är dock skada, att
författaren ofta fallit offer för frestelsen att
citera allt för mycken litteratur, ty
därigenom stores ofta läsaren i sin njutning, utan
att den valuta i lärdom, som han kan an-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 19:26:18 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1900/0467.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free