- Project Runeberg -  Ord och Bild / Nionde årgången. 1900 /
429

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - »Når vi døde vågner.» Af A. Young

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»NÅR VI DØDC VÅGNER.»

429

Efter denna inledning vilja vi något
närmare skärskåda dramats olika
karakterer. Vi gå tillbaka i tiden till Rubeks
och Irenes första sammanträffande. Han
är då en ung konstnär, som, uppfylld af
hänförelse för sin konst, vill skapa något
stort. Han vill vinna ära och rykte.
Världen och all dess härlighet höra honom
till, om han lyckas. Han vill skapa sitt
lifs stora verk: »Opstandelsens dag», som
skulle framställas under bilden af en ung
kvinna, hvilken uppvaknar ur dödssömnen.
»Det skulde være jordens ædleste, reneste,
idealeste kvinde». Så träffar han Irene.
Det är sina konstnärsdrömmar,
förkroppsligade, han skådar i henne. Om han kan
få henne till modell för sitt verk, skall
han lyckas. Det gäller nu att vinna henne.
Irene berättar själf härom. Du tog mig
med högt upp på en »svimlende fjeldtop»,
säger hon, och lofvade, att du skulle visa
mig all världens härlighet. »Jeg fulgte
med dig op i højden. Og der faldt jeg
på mine knæ och tilbad dig. Da så jeg
solopgangen». — Det var upp till
fantasiens svindlande höjder han ledde henne,
det var konstens, det skönas värld med
all dess härlighet han öppnade för henne.
Härliga, af henne förut ej anade rymder,
fulla af ljus och skönhet, fagra som
konstnärens morgondrömmar, utbredde sig för
hennes blickar. Och inom denna
skönhetsvärld, som nu omgaf henne, uppgick
kärlekens sol. Det var »en vidunderlig dejlig
solopgang». Och hon lofvade att följa
honom till världens och till lifvets slut och
att tjäna honom såsom modell för hans
konstverk. Så öfvergaf hon släkt och hem
och följde honom. — Nu kommer en tid
af lycka för dem båda. Han börjar sitt
stora verk, och han går helt och hållet
upp i sitt arbete. »Jeg var helt under
min opgaves magt den gang og følte mig
så jublende lykkelig ved det», säger han.
Och Irene deltog »med tindrende lyst og
med højhelligt begær» i hans arbete, i
»dette arbedje, som vi to hver morgen
samledes om som til en andagt.» Hon blir
härunder något vida mer än en modell,
hon blir inspirationen i hans lif. »Du var
ingen model for mig. Du var min
skabnings ophav». — Det är bilder af lycka
Ibsen här låter oss delvis se och delvis
ana. Men det är icke världen och dess
härlighet som äro grunden till denna

lycka. De två äga tvärtom mycket litet
af denna världens goda. Men Rubek ville
vinna ära och rikedom, och därför
offrade han sin kärlek. Om Irene också
kan offra sin kärlek, därpå tänker han
alls icke, och det är häri hans tragiska
skuld består. Att han tror sig behöfva
offra sin kärlek för att kunna skapa sitt
verk, beror på den hos honom
oförmedlade dualismen mellan det andliga och
det sinnliga. Dessa båda sidor i den
mänskliga naturen kan han icke förena till ett
harmoniskt helt. Det sinnliga är för honom
något lågt och orent. »Begærte jeg dig
i sanselighed, så vilde mit sind vanhelliges,
så att jeg ikke kunde skabe færdig det,
som jeg stræbte efter.» Han är först och
främst konstnär och »tog helt sorglos og
ubekymret et blodvarmt legeme, et ungt
menneskeliv, og sled sjælen ud af det, —
fordi du havde brug for det til att skabe
et kunstverk». — Irene är däremot en
älskande kvinna, som offrat allt för sin
kärlek. Hon är en af världslitteraturens
finaste och renaste kvinnor. Att hennes
karakter ändock kunnat blifva i så hög
grad missuppfattad, torde väl närmast bero
på en alltför enkel tydning af hennes ord
till Rubek: »Og aldrig en eneste gang
rørte du mig.» Men att detta icke får
tagas efter bokstafven, är ju tydligt af
fortsättningen: »Og alligevel, — havde du
rørt mig, så tror jeg, jeg havde dræbt
dig på stedet», hvilka ord vittna 0111
hennes sedliga renhet och höghet. — Då hon
tror sin kärlek obesvarad, uppstår hatet i
hennes själ, hat till konsten och
konstnären, som utgöra hindret för hennes
lycka. Hon hoppas dock i det längsta,
att, sedan han fått sitt »livs store værk»
färdigt, kärleken skall segra öfver intresset
för konsten. Och då han fullbordat detta
sitt verk, »opstandelsens dag», och för att
tacka henne tog hennes händer och tryckte
dem varmt, stod hon där i »åndeløs
forventning». Men när han sedan säger: »Så
far du ha’ så hjertelig tak da, Irene. Dette
her har været en velsignet episode for
mig», — då går hon ifrån honom. Det
var hennes kärleks dödsdom. — Ensam
och öfvergifven i en hård och kärlekslös
värld, i hvars ögon hon dessutom ’är
brännmärkt, finner hon intet hem, som öppnar
sin dörr för henne, modellen. Om hon
vill lefva, måste hon fortfarande bli modell.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:44:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1900/0469.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free