Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Det danska folket under 1864 års krig. Ett föredrag hållet i Stockholm, Uppsala och Lund våren 1900. Af Karl Larsen. Öfvers. från författarens manuskript. Med 38 bilder efter samtida fotografier - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
440
KARL LARSEN.
blockhuset i skansen 4.
voro besättningen vida öfverlägsna i
antal, som hade sina reservtrupper i
omedelbar närhet och voro beväpnade med
snabbskjutande bakladdningsgevär, under
det de danska reservtrupperna på grund
af granatelden dragits långt tillbaka och
hela det danska infanteriet blott hade
gamla framladdningsgevär. Läs den
preussiska generalstabens skildring af kampen
om skansarna, för att icke tala om hvad
den blifvande preussiske
generalfältmarskalken von Waldersee skrifver i sin mera
detaljerade »Der Krieg gegen Dänemark»
(Berlin 1865). Det är sådana ord som
»kort men förbittrad kamp», »tappert
motstånd», »häftigt handgemäng»,
»besättningen fortsatte sitt motstånd i det
inre af skansen, till och med ända ned
i ammunitionsrummen och de påbörjade
mingångarna». (Bd II pag. 526—537.)
Och ni vet, att, sedan skansarna
tagits, den danske bonden fortfarande lät
sig föras fram i 8 :de brigaden mot den
segrande fienden till en träffning, om
hvilket von Waldersee (Der Krieg gegen
Dänemark pag. 374) säger, att den
»inleddes med mycken energi och
genomfördes af trupperna med stor bravour».
Hurudan visar sig nu denne sege,
uthållige och kraftige soldat i sina
förtroliga bref och anteckningar? Först och
sist som den mest freds"
älskande människa på
jorden, som hatar och
afskyr krig och blott
hoppas att så snart som
möjligt komma hem igen.
Jordbrukare som han
är, vet han ju, att man
måste knoga och arbeta
här i världen och ta tag
i litet af hvarje och icke
alltid i det, som är
renligast och snyggast,
luktar godt och är behagligt
att ha att göra med.
Men krig, det är ändå det snuskigaste
och obehagligaste arbete han känner,
och så lifsfarligt till på köpet!
Men han griper sig an med detta
arbete, och det med en bondes sinne och i
hans anda. Det är nu en gång så, att
människan spår och Gud rår. Gud
sänder solsken och mildt regn, men han
sänder också hagel och frostnätter, och
det är ingenting att göra åt den saken;
man måste bida sin tid och aldrig glömma
att arbeta, tåligt se sitt arbete gå om
intet för att göra det om igen och om igen,
tills det omsider får ett slut. Gud
sänder sjukdomar och missväxt, trots alla
människans bemödanden; han har också
sändt kriget. Och han har soldaten i sin
hand.
Man kan utan öfverdrift säga, att det
icke finns en enda bondesoldats bref, där
ej detta ständigt återkommer: Den Gud
vill bevara, är utan all fara! Och man
skymtar mellan raderna det säkra
medvetandet om, att Gud bevarar snarast
den, som gör sin plikt. Och han
hjälper en, så att man kan göra sin plikt.
»Og jeg haaber nok, at Gud vil
give mig Styrke og Mod i min Pligt og
Kald, at jeg kan gennemgaa det med Ære,
som Skæbnen byder» — så skrifver en
af bönderna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
