Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Det danska folket under 1864 års krig. Ett föredrag hållet i Stockholm, Uppsala och Lund våren 1900. Af Karl Larsen. Öfvers. från författarens manuskript. Med 38 bilder efter samtida fotografier - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET DANSKA FOLKET UNDER 18 64 ÅRS KRIG.
Huru hänförande kvinnligt,
familje-aktigt är icke detta sista! Och
omedelbart därefter följer: »De menige har jo
kun at lyde, men.», så rätar hon åter
upp sig till sitt tidigare patos mot
fienden, »de, som leder Rövertoget, over
dem komme Straffen, som er Herrens!»
Pingstdagsmorgonen går lärarinnan
med de öfriga danskarna i domkyrkan,
där de få höra en vid den tiden mycket
uppburen predikant. Och detta bringar
dem tröst. Men bäst de sitta där i
Herrens hus, höres musik; det är ett
österrikiskt regimente som marscherar in i
staden. På torget utanför domkyrkan
göres halt, alltjämt under klingande spel;
härvid afbrytes gudstjänsten och
danskarna strömma ut ur kyrkan. Men då
blåser regementsmusiken en psalm, alla
österrikarna falla ned på knä och i bön,
och danskarna blotta sina hufvud.
»Jeg følte en forunderlig bitter Følelse
i mig», heter det i dagboken, »medens
tunge Taarer trillede ned ad Kinderne;
Modsætningen var saa grel — den höje,
dejlige Pinsefest, og den for os saa haarde
Fjende, knælende Side om Side, fejrende
samme Fest, bedende til samme Gud
som vi — det var bitre Fölelser, som
kom i Hjærtet.»
Man får leta vida omkring i
litteraturen för att finna en seen af sådan
höghet som den här skildrade och känslor
så rika på de djupaste motsättningar som
dem denna kvinna här gifver uttryck!
Icke långt därefter kommer under
va-penhvilan en österrikisk inkvartering hem
till just den prästgård på landet, där hon
bor. »Hvad vi længe har ventet som
noget forfærdeligt, er nu sket, og som
det saa ofte gaar i Livet, nu, vi er i
det, er det ikke saa slemt.»
Och man kan härefter i lärarinnans
dagbok följa den kamp, som försiggår i
denna kärleksfulla och välvilliga,
fosterländskt sinnade och godhjärtade kvinnas
455
frivillig svensk officer. h. w. s. berzelius,
f. underlöjtnant i Jönköpings regimente.
Sekundlöjtnant vid J:e danska infanteriregimentet.
Stupade på Als i striden om Kjær by.
själ mellan patriotismen och hennes rent
mänskliga känslor för fienderna och
deras besök.
»Her er Liv i den ellers saa rolige
Prestegaard», utbrister hon på ett ställe,
och »vor Hauptmann er en smuk og
nobel, høj, ung Officer, med et rart,
alvorligt Ansigt; hans hele Opførsel
under Vaabenhvilen her har været beskeden
og human». Ja, efter tre veckors förlopp
heter det: »I Nat er alle vore Tyskere
rejste, og her er bleven Ro og en
underlig Tomhed i Huset; ja lille Hans gaar
endog og græder, fordi de er borte, men
haaber nu paa dansk Indkvartering. Vi
var alle lidt vemodige ved at se dem
drage bort, thi dels har de opført sig
skikkeligt og dels hører det ikke til den
menneskelige Natur — i det mindste ikke
her i Danmark — at vedblive med at
nære Had.»
Hon känner dock behof af att dra
till med något så stort som själfva »den
menneskelige Natur» för att urskulda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
