Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Lungsiktig. Af Anna M. Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUNGSIKTIG.
46i
ur ett par ögon — blå eller mörka —
kanske helst mörka–—
Så hände det en dimmig dag i
november, att Marika efter att ha varit ute
och promenerat slog sig ned vid pianot
för att till morgondagens lektion inöfva
en sonat, i hvilken kompositören af ren
kitslighet och lust att trakassera satt in
en krånglig passage, där den högra
handen lustigt valsade fram i lätta trioler,
medan den vänstra skulle tvingas
marschera i stadiga åttondelar utan att låtsa
om hvad den högra hade för sig.
Luften hade känts tung; den gråa
dimma, som på morgonen legat likt ett
dok öfver Stockholms gator och torg,
hade fram på middagen blott obetydligt
lättat. Marika, som i några dagar varit
hes, hade känt en tyngd öfver
bröstet, som gjort det svårt att andas. Då
hon nu satte sig vid pianot, kom en
häftig hostattack. Hon förde näsduken
till munnen; då hon tog bort den, var
den röd —- det var blod!
Marika satt ett ögonblick orörlig och
stirrade på detta röda. Så sprang hon
upp, gick fram till den stora trymån och
betraktade uppmärksamt sitt eget
ansikte. Ögonen — jo, de glänste nog,
hon visste inte precis om det kunde
kallas onaturligt — men kanske ändå!
Och kinderna — ja, där brann den ju,
den skarpt begränsade, trekantiga
rodnaden!
Hon gick tillbaka till flygeln och sjönk
ned på pianostolen.
»Se så, nu ha de tagit mig på
orden», mumlade hon.
Det bör kanske anmärkas, att detta
»de» icke var något uttryck för den
förkastliga villomening, som kallas triteism
och som för eftervärlden förmörkar
minnet af den annars aktningsvärde
Johannes Philoponus, ej heller för didyismens
föga mindre fördärfliga irrlära. Troligen
gjorde fröken Marika med klandervärd
ytlighet alldeles icke klart för sig, hvilka
makter hon afsåg med sitt »de».
Emellertid insåg Marika strax, att då
hon länge önskat och bedt att få dö, innan
hon uppnådde den fruktansvärda åldern
af tjugo år, så vore det icke lojalt
handladt, om hon nu försökte krångla sig
undan och började tigga om sitt lif.
Nej, det ämnade hon inte göra. Men
hon tyckte inte det kunde anses
lumpet, om hon både att få ut hela det
löpande året, så att hon ej behöfde dö,
förrän strax innan hon fyllde tjugo.
»Gode Gud», bad hon med brinnande
ifver och stor skyndsamhet, »låt mig få
vara med åtminstone om slottsbalen,
Amaranten och ett par af småbalerna!
Om Du se’n vill, att jag ska dö, så ska
jag inte bråka».
Under de närmast följande dagarna
återkommo blodupphostningarna allt
emellanåt. Marika nämnde ej om dem
för någon. Ty hon befarade, att detta
skulle haft till följd ett förbud mot att
dansa. Småningom blef hon likväl bättre:
kände ej mer någon tyngd öfver
bröstet och upphörde att hosta. Och då
nyåret kom med visiter, profningar och
tusen förberedelser, glömde hon totalt
bort hela saken.
Allting var förtjusande roligt under
denna tid — t. o. m.
presentations-cou-ren! Marika stod, under det man
väntade på de kungliga personernas inträde,
och sneglade bort till sin vän Amelie,
som var placerad ett stycke ofvanför
henne i halfcirkeln. Där stod Amelie,
rak och blond och ståtlig i sin svarta
atlasklädning och med ett pärlband om
sin hvita hals, och ingen skulle ha
kunnat gissa sig till, att hon i somras under
ströftågen uppe i de gråa bergen kring
den lilla västkustbadorten burit namnet
Kentucky Bill och brukat säga: »Skål
på dig, old boy!» »Jack Hamlin» hade
Marika hetat. Ty denne föga moraliske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
