Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Lungsiktig. Af Anna M. Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUNGSIKTIG. 46i
Visste öfverhufvud inte, hur man bar sig
åt för att vara det. Skulle inte, om det
gällde hennes lif, kunna åtaga sig att
bli det. Tryckt af sin egen
obetydlighet, kunde hon sålunda inte åstadkomma
mycket i samtalsväg, och då dansen var
slut, var det hennes lifliga öfvertygelse,
att hennes kavaljer icke hade någon
högre åstundan på jorden än att så snart
som möjligt bli henne kvitt. För att
han nu inte skulle tro, att hon försökte
hålla honom kvar, svarade hon ännu
mera fåordigt än förut, hvilket mycket
riktigt hade till följd, att han snart, med
en stel bugning, drog sig tillbaka. Där
satt nu Marika, ett rof för den mörkaste
förtviflan, spörjande sig själf, hvad det
väl var för mening i att hon gick på
bal, då hon var så tråkig, att ingen
kunde stå ut att tala med henne så
mycket som i tjugo minuter.
Efter en stund hade en elektriserande
polka lyckats skingra det värsta
svårmodet. Men en halft elegisk stämning
kvardröjde dock i Marikas själ hela
kvällen. Och då hon råkade fästa ögonen
på de rader af svartklädda äldre damer,
hvilka sutto kring väggarna, greps hon
plötsligt af tanken på hvilket förfärligt,
af tragik uppfylldt ögonblick i en
människas lif det måste vara, då hon mottager
bjudningskortet med de ödesdigra orden:
»Klädsel: för dansande damer hvit
hof-dräkt, för icke dansandesvart», och måste
säga till sig själf: Stunden är kommen,
då jag har att öfvergå till den svarta —
Så gripen var hon af denna vemodiga
tanke, att hon vid hemkomsten från
balen satte sig pä sängkanten och strax
nedskref på baksidan af sitt dansprogram
följande melankoliska rader:
Svarta kjolar, svarta kjolar
glida fram i sorgetåg,
medan hvita kjolar sväfva
fram i dans med glädtig håg.
Svarta kjolar, ack, I gömmen
ungdom, fägring i er graf!
Äfven I ha’n en gång dansat —
dansat i det »Hvita haf».
Gladt i dansens yra ringar
lätta, hvita kjolar gå —
Ut mot väggen, svarta kjolar!
Eder lott är att se på!
Men ur svarta kjolars fräsning"
stiger dof en melodi:
»Hvita kjolar, er tid kommer:
en gång blifven I som vi!» —
Marika hann vara med om såväl Ama~
ranten som åtskilliga småbaler, fyllde
sina tjugo år, såg våren vakna och
grönska, allt utan att några symptom till en
annalkande död förspordes. Men då ett
år hade gått och det åter led mot våren,
började hon på nytt hosta blod.
Jaså, nu skulle då slutet komma–-!•
Det hade väl varit ämnadt som en
varning förra gången. Halftannat år hade
hon fått till att bereda sig till döden.
Och hur hade hon användt denne tid?
Inte en smul bättre hade hon blifvit.
Hände det inte fortfarande hvarje gång
hon var i kyrkan, att tankarna flögo åt.
tusen håll och aldrig dröjde vid det de
borde hålla sig vid? Det var så att man
kunde bli förtviflad: aldrig nånsin kunde
hon i så mycket som en halftimme hålla
sina tankar fast vid en sak. Det var
därför det var så absolut hopplöst för
henne att försöka bli en riktigt bra
människa. — Hade hon inte häromdagen
rentaf suttit och diktat en visa i kyrkan
— en lustig visa om fiskargummor till
på köpet? Det var sant, att den
kommit flygande af sig själf, alldeles utan
hennes vilja, såsom visor plägade göra,
så att hon rådde ju egentligen inte för
det. Men syndigt var det i alla fall,
förstås, — röjde det djupa fördärfvet i
hennes natur —
Så att nu skulle hon då lämna lifvet,
utan att ha hunnit göra något af allt
det hon velat — —•
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
