Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Anna Pettersson-Norrie. Af Carl G. Laurin. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNA PETTERSSON-NORRIE.
479
för litet framhålles, att spelet är minst lika
förträffligt. Det uppskattas också efter
förtjänst af den ovanligt svårtillfredsställda
danska kritiken. — »Orphée aux enfers»,
gifven i Paris 1858, kan ej i komisk kraft
mäta sig med »Sköna Helena» men har
äfven den sina både roliga och poetiska
sidor. — Två scener af verklig skönhet böra
framhållas, den ena då den stackars
arkadiske prinsen förgäfves anropar den fagra
Eurydice, den jordiska kvinnan, som
kommit ned i det vackra rococohelvetet — en
mycket stilfull dekoration, som lär vara
målad af Ahlgrensson. Tänker man ej på
dessa nöjeslystna furstar, på en prins de
Mor-ny och hvarför ej också på den i lifstiden
alltför gladlynte Ismael från Egypten, som
bäfvade vid tanken på att de i
underjorden skulle längta efter Hortense Schneider,
60-talets operettprimadonna, tänkande med
Achilles, att en daglönare på jorden har
det bättre än en konung i
underjorden? Och slutligen den vilda galoppen,
då Eurydice jublar i korybantisk yra! Där
dansar vår Eurydice så, att Dionysos borde
vara nöjd, dansar med vildhet och gratie på
en gång, men under all uppsluppenhet i
tonsvallet darrar i detta något af det vemod,
som alltid finnes i jordbarnens vildaste fröjd,
ett vemod som Dionysos ensam bland de
olympiska kunde fatta. — Meilhac och
Halévy ha samarbetat med Offenbach i den
roliga sagoparodien »Barbe bleue», uppförd i
Paris 1866. Det var den tiden, då, som en
fransk författare uttryckte sig, den goda stilen
framtvingades af censuren, ty då denna senare
upphäfdes och man fick säga hvad som helst,
blef man grof i stället för kvick. I »Riddar
Blåskägg» förekommer dock den politiska
satiren sparsamt. Napoleon III var kung
Orre, och man påminnes flera gånger om
vår tids politiska karikatyrer i empirestil,
tecknade af Th. Heine i »Simplicissimus». —
Mycket lyckad är den bålde riddar
Blåskägg med sina moraliska betänkligheter
mot polygami, samvetsförebråelser som
förmå honom att aflifva den hustru han ej
längre älskar. Nacquets på 1880-talet
antagna förslag om skilsmässa omöjliggör nu
Blåskäggstypen i Frankrike. — Lustigast
är dock Anna Stina, bondflickan, som
passar till allt utom till rosenjungfru. Detta
äkta franska bruk att bekransa fullt snälla
flickor med en rosenkrans och öfverlämna
en mindre summa till eventuel hemgift är
en ceremoni, som man ännu får se på
franska landsbygden. — Hur öfverdådigt morsk
och kavat, hur jublande glad och ändå
litet enfaldig är ej denna Anna Stina! Hon
förkroppsligar det oöfversättbara, franska
ordet màti?ie, d. v. s. hon är ej rädd för något i
världen men minst för en karl. De blå
ögonen spela, då hon komiskt själfförnöjd,
lätt vaggande kommer in på scenen och.
skrattar så att alla tänderna lysa i den
friska munnen. Och med hvilken
beundransvärd smak, onekligen förvånande för
fru Blåskägg, som så nyss varit bondflicka,
är hon ej klädd vid hofvet! Hon liknar
Helena Fourment-porträttet i München.
Anna Stinas rödblonda hår står härligt
vackert mot den hvita huden och det
ljusgröna sidenet. — Fru Norrie klär sig alltid
med det skönhetssinne som hon i likhet
med så mycket annat fått af feerna som.
faddergåfva. — Minst rolig af de fyra
operetter gästspelet upptog var Boccaccio. Det
är misshushållning att en vacker dam klär
sig i karlkläder, äfven om hon för sig med
den förbluffande säkerhet och elegans, som
här presteras. Men dessutom, hur löjlig är
ej denna pjes med sitt banaliserande a det
medeltida Florens, det vackraste bladet i.
historiens bilderbok! Den skicklige
dal-matiern Suppé slog nog an på wienarna,
då denna pjes 1879 uppfördes, och detta
tack vare de raska marscherna och de
sentimentala melodierna. Men i dessa
wieneroperetter ligger något märkvärdigt tomt och
torftigt, något af de täcka wienskornas
dröm om den eviga saligheten att fa luta.
sitt lilla burriga hufvud mot en
kavallerilöjtnants bröst med snörmakerier och sedan
i evig valstakt som en modern Francesca
da Rimini sväfva omkring i universum.
Som bekant är fru Anna
Pettersson-Norrie bosatt i Köpenhamn, där hon
idkar-praktisk skandinavism, som nog är nyttig
för att gifva de mot allt svenskt
hyperkri-tiska danskarna en god föreställning
om-vårt folk, men som onekligen är
påkostande för Stockholm, där hon saknas. — Hon
har på sista tiden äfven låtit höra sig som<
vissångerska och med det lyckligaste
resultat. Utom sin musikaliska begåfning och
sin behagliga röst har hon den
intelligens-i föredraget och det dramatiska
temperament, som fordras af en god
vissångerska-Äfven då hon sjunger på främmande språk
är textuttalet förträffligt, och både franskan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
