Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Verner von Heidenstams nyaste arbeten - 1. Klassicitet och germanism. Tankar och teckningar. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERNER VON HEIDENSTAMS NYASTE ARBETEN. 4§3
Med andra ord, han talar mera till
inbillningen än till tanken. Vill man hafva
en Heidenstams beskrifning på detta sätt
att resonera, finner man den i artikeln
»Inbillningens logik», i hvilken, i
förbigående sagdt, Heidenstam utvecklar sina
estetiska åsikter. Man igenkänner lätt i
poeten Ignotus Heidenstams alter ego, och
det heter om honom:
»Poeten Ignotus älskade, som redan är
berättadt, att filosofera, men icke medelst
abstrakt tänkande utan genom att lyssna
till inbillningens logik».
Om det således stundom är något illa
beställdt med sammanhanget och
motiveringen i dessa skisser — man har strängt
taget ej rättighet att fordra så
skolmässiga saker i något så fritt som ett samtal
— så bära de dock med full rätt
benämningen »tankar». Mången gång möta de
en i samlad trupp som ett helt fyrverkeri
af antiteser, paradoxer och infall, och länge
behöfver man aldrig vandra för att se en
aforism glimma emot sig som en diamant
i ett grufskikt. Heidenstam äger den
sällsynta gåfvan att väcka förvåning. Man
studsar, när han jämför Karl XII och Don
Juan, men så är tanken utförd, att man
finner den både träffande och naturlig.
Från teknisk synpunkt synas »teckningarna»
vara väl så fulländade som tankarna.
Sådana småbitar som »Sultanen» eller
»Storlien» höra till det allra bästa, som flutit
ur författarens penna.
Med fullt skäl kan Verner von
Heidenstam i en af dessa skisser berömma sig af
att vara ett stycke spåman. Det är han
som uttalat dödsdomen öfver vår
tendenslitteratur under åttiotalet, och han är väl
också den förste som blifvit
»svenskhetens» banérförare. Man kan följa denna
riktning mot det svenska långt tillbaka i
Heidenstams produktion, och karaktäristiskt
nog för dess senare utveckling uppträder
den först som en dunkel, småningom allt
starkare hemlängtan. Med nästan
sentimental kärlek omfattar han allt svenskt —
man behöfver endast erinra sig karolinens
landstigning -på Bohusläns skär eller Hans
Alienus’ hemkomst. I ögonblicket är det
nationela redan en strömning i
skandinavisk litteratur, hvilken befinner sig i
uppåtgående och som redan manifesterat sig
på många olika områden, men hvars
betydelse man ännu ej kan öfverskåda.
Ord och bild, g:de årg.
Är det i själfva verket så nödvändigt,
som författaren tyckes antyda, att försvara
det nationela, det svenska? Icke som om
icke det nationela ägde sin betydelse -—
den kultur, som icke är nationel, är ännu
ingen kultur — men därför, att det
försvarar sig själf. Det nationela i ett folks
bildning är ju intet annat än det redan
förvärfvade, hvarifrån detta än förvärfvats,
det nedärfda, det som redan genomsyrat
folket och utgör ett med detsamma. Det
bevaras genom tröghetens lag, och väldiga
och uthålliga måste de krafter vara, som
förmå att rubba det. Så länge ett folk
är så säreget och så ungt som det svenska,
(författaren talar alltid om svenskarna som
ett gammalt folk med gammal kultur!)
torde faran icke vara stor för att det
nationela undanskymmes eller går under,
äfven om anloppet mot det traditionela
är så kraftigt som i våra dagar.
Snarare torde det vara nödvändigt att
alltjämt tala för förbindelsen med utlandet,
att vidmakthålla idéförbindelsen med
Europa. Så länge som vi faktiskt i
industriela och sociala frågor ännu måste nöja
oss med att införa våra idéer och våra
varor från utlandet, så länge som vi
faktiskt icke kunna blifva fullärda i en enda
vetenskap, ja, knappast studera dess
element utom i utländska böcker, så länge
som målaren och litteratören alltjämt måste
lära till och med sin teknik af utländska
mästare, torde det vara för tidigt att vilja
resa en kinesisk mur kring fosterlandet.
Och detta så mycket mera, som
förbindelsen med utlandet ej är för liflig och på
grund af landets afskilda läge sällan varit
det. Kosmopolitismen förstör för öfrigt
icke det nationela. Tyskarna gå ständigt
i lära hos andra folk, och hvilken nation
är mera fosterlandssinnad? När har Sverige
stått i lifligare förbindelse med Europa än
under stormaktstiden, och när har det
nationela varit mera storvulet?
För Heidenstam är emellertid svensken
alltför kosmopolitisk. Beror icke månne
denna egendomliga uppfattning därpå att
när han talar om svensken, tänker han
alltid på en typ af fintbildade och mycket
beresta landsmän? Åtskilligt i
Heidenstams skildringar tyder åtminstone på att
svensken för honom är en person, som
alltid äter middag på Hasselbacken, röker
puros och läser franska romaner.
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
