Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Verner von Heidenstams nyaste arbeten - 2. Sankt Göran och draken. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERNER VON HEIDENSTAMS NYASTE ARBETEN.
4§3
liksom konstnären blir misslynt öfver kritik
mot en hans egen konstprodukt. Mellan
Bengt och Metta drager molnet upp, när
mäster Andreas icke vidare vill arbeta med
henne som modell. Andreas känner, att
den »lille guden» Eros blir honom
öfver-mäktig, och Metta har länge sedan känt,
att den »store guden», inspirationens Apollo,
har mött henne hos konstnären och blifvit
henne öfvermäktig. Men hennes gestalt är
blott skizzerad. Blott ett samtal mellan
henne och Andreas är återgifvet, och där
anklagar hon sin man för just den »lille
gudens» fel, eller som nyss sades: att han
alltid vill smycka sig med troféer, att han
tröttnat på henne, när hon som hans maka
ej längre är eftersökt, ty, säger hon: »hvad
värde har det rof, som ingen annan vill äga?»
Med hastiga steg skyndar så handlingen
till sitt slut. Dessa två tillhöra hvarandra
för några ögonblick, ångern griper Andreas,
och midt under triumfen af hans
ärekrö-ning som bildverkets skapare anger han
sig själf inför det till hans ära samlade
dryckeslaget och blir nedstucken af sin för
detta vän, Bengt Hake, och det märks, att
han älskar sitt eget straff. Han har
öfverlefvat tron på vänskapstrohet och
kärlekstrohet, han har tyvärr fallit för
tjufnads-frestelsen efter en annans diamant. Han
är trött på sig själf eller, som Heidenstam
ypperligt säger: han vore räddad, om han
kunde skratta, men det kan han ei.
I dramatisk form har Heidenstam gifvit
nästa skiss, Spåmannen. Denne är en
Apollopräst, som förälskat sig. Den värld,
som blånar bakom horisontens bryn, det
framtidsrike, som borde lefva för Apollos
spåmans inre syn, —ty det är solpräst han är
—, detta rike, mänsklighetens och framtidens,
är det emot hvilket Eurytos blir kättare.
Han är bunden af ljufvare bojor, af Erigones,
han har böjt sig för kärleksgudens makt.
Han blir straffad: Apollo öfverger honom,
spådomsgåfvan försvinner, han erkänner sig
själf vara en falsk spåman, och Apollo
af-kunnar hans dom, icke därför att han
öfvergifvit honom, men därför att han trott
sig kunna tjäna honom och därjämte en
annan gud, kärlekens gud, ty detta, menar
Apollo, är en straffvärd svaghet. Antingen
— eller, icke Både — och. Här går
Heidenstam ett mycket intressant nutidsproblem
in på lifvet, trots denna antika omklädnad.
Det är problemet, huruvida den människa,
som hänger sig åt storartade
samtidsuppgifter af praktisk eller konstnärlig art, kan
samtidigt lefva ett fullt personligt
individuelt lif som en älskande make eller fader
eller familjemedlem, med andra ord:
huruvida icke kompromissen mellan bägge dessa
lifsförhållanden medför en halfhet, så att
antingen Apollo eller Eros känna sig svikna.
De älskvärda naturerna skola naturligtvis
genast förklara, att kompromissen är möjlig,
och att de icke kunna hafva rätt, vågar
jag visst icke påstå. För min del har jag
sett åtskilliga exempel på en hög
pliktuppfyllelse i bagge- fallen, där en modern
Eurytos tillhört både sin privatkrets och
sitt ideala ämbete med samma entusiasm,
men det har då i allmänhet varit på
bekostnad af hans eget lif, just som här, med
en öfveransträngning, som troligen varit
hans lifs lycka, men som troligen icke är
det normala för ett människolif.
Mellan denna dramatiskt antika skizz,
Spåmannen, och samlingens sista har man
lätt att slå en bro. I Guds födelse brottas
för många element inom en för trång ram,
och det hela verkar därför i första rummet
som tankeexperiment. Men bortser man
därifrån, att »germanismen» blifvit
»klassiciteten» öfvermäktig, har man i själfva
idéinnehållet en i konturerna mycket skarpt
och klart uttryckt idébild af den dualism,
den polyteism, som hos Heidenstam sträfvar
till monism, till teism. Skall Gud kunna
födas för detta vränga släkte?
»Främlingen» här, en ny Hans Alienus, som
vandrar pilgrimsfärd, en gengångare må
vara, men erf gengångare, som tror på
forntidsidealens återuppståndelse i ny
gestalt som en framtid, skall han behöfva
säga sig, att det förflutna, som han dyrkar,
är för evigt borta och förgånget, eller skall
han kunna säga sig, att det förflutna, som
han dyrkar, är det nya, som skall få seger,
fast det nu kallas gammalmodigt? Hvad
han dyrkar är det gammaldags, som i forna
tider hette: att brinna och förbrinna, och
som han. skulle vilja fa se i den nya
belysningen att brinna och lefva. Skall den
nya människan, framtidsmänniskan, också
hon kunna lefva på sin tro, på ett
segerrikt idéinnehåll, på känslan af
gudomskraft och af gudomligt inspirerande storhet ?
Svaret blir här: att offra sig själf är
nödvändigt, att offra allt, att brinna upp i
offerlågan. Det är detta »främlingen» gör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
