Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Verner von Heidenstams nyaste arbeten - 2. Sankt Göran och draken. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
488
HELLEN LINDGREN.
Med stort och starkt allvar inskärpes detta
enda bud: att offra sig för det man tror
på, offra sig d. v. s. ge sig själf till yttersta
skärfven, om det fordras. Hvarje tro har
sitt kättarbål, som tillika lyser som
sanningsfackla, om tron är något värd, och
genom hvarje personligt offer frambär en
personlighet sitt lilla vedträ till detta bål
för att tända elden åt sig själf och ljuset
för andra. Hvilken trons gudom är, säges
icke med tydliga ord. Men så mycket
förstår man, att negativt är den den nya
mänsklighetens gudom, att de gamla
djur-gudomligheterna skola störtas och afsättas
från sina gudomstroner. Man ser, att
Heidenstam icke älskar naturalismen.
När »främlingen» säger, att »ett
innehåll räddats åt lifvet därigenom, att icke
människorna blifvit världsliga i
Österlandet», utfyller Dyskolos hans mening, när
han berättar honom Apollos testamente i
lågorna, när guden gaf honom sin båge,
sägande: »Vandra kring jorden och skjut
ned djurhamnarna, där de sitta i sina
tempel!» Och när Dyskolos säger
»främlingen»: »Det är det prästerliga som håller
på att dö inom människan, och den döden
öfverlefver hon icke själf», då svarar
främlingen: »Till hvilken tid min tanke än går,
hvad jubel af förtröstan, hvad sus af
korsfanor, hvad klang af jubelårens korsring-
ning öfver en värld, som hade gud.»
&
Det är icke utan att på vissa håll den
nya boken »Sankt Göran och draken»
betraktas som ett kätteri mot den sinnliga
kärleken och som affall af författaren från
en mera konstnärlig, det är uttydt: en mera
frisinnad uppfattning. Den är emellertid
mycket snarare ett uttryck för en i hans
temperament djupt inneboende, alltid
därstädes latent liggande upproriskhet mot
den Hans Alienus, som blott är resenär
och främling och kringirrande pilgrim och
för en längtan till hemmet, ett barns
hemsjuka längtan. I mannens
föreställningsvärld i allmänhet är den brokiga
utelifs-världens tjusning något vida mera
momentant än hvad framför allt kvinnorna tro.
Det är ett besynnerligt misstag som de
flesta kvinnor begå, när de tänka sig den
manliga karaktären i allmänhet som emi
grantnatur, och ett misstag som männen
genom en slags underlig paradsjuka tyckas
vara angelägna att underhålla som nyttig
fördom, att »mannen» i allmänhet är en
fjäril, som bör hållas i bur men som är
mycket svår att hålla i bur. Att
Heidenstams författarskap ej varit utan dessa
fjärilstendenser är visst och sant. Och
att det för öfrigt ligger en dualism äfven
öfver denna bok, där kärleken uppträder i
två former, det skall icke nekas. Ty man
finner den här framställd under tvenne
gestalter: en kärlek, som föraktas, och denna
säges vara än den, som byter föremål, än
den, som har ett bestämdt jordiskt
föremål, och den kärlek, som prisas och som
har ett till hälften öfverjordiskt föremål, är
transcendent snarare än immanent. Man
finner då på det hela taget kärlekens
andemakt hyllad i motsats mot dess
naturmakt, man finner också någon gång all
kärleksmakt förkättrad till förmån för
konstnärsinspirationen, och man finner slutligen
kärleken själf, när den vinner diktarens
bifall, vara en mystisk konstnärsinspiration.
För denna dualism har Heidenstam
funnit vältaliga och intressanta uttryck i
mäster Andreas’ uttalanden. Denne säger,
att han måste »hata en makt, som väl
besjälar mitt öga med förmågan att urskilja,
hvad skönt är, men som rycker mig bort
från mitt lifs uppgifter för att knuffa mig
ned bland bedragare.»
Och denna konstnärsögats tanklöshet
och själlöshet, som i sitt afguderi af form
leder själsinspirationen på afvägar, gör
mäster Andreas för sin del till tviflare på
kärleken som en religion, en äkta stor
inspiration, men till en tviflare som •—
innerst tror, som innerst anklagar sig själf,
ty om man hör fortsättningen, upptäcker
man, hur fint Heidenstam låtit mäster
Andreas som grund till sitt tvifvel bekänna
sin egen svaghet. Han ber Bengt Hake
icke tro p.å hans ord, därför att han är en,
»som älskat många gånger». Om en sådan
människa säger han:
s En gång har han hittat en källa, där vattnet
var klarare och friskare än annorstädes och där
han en kort stund fick lägga sig ned och hvila ut
riktigt godt. Sedan går han och går för att
återfinna platsen. Här är den, tänker han, så ofta han
böjer sig öfver en ny källa, men hvar gång märker
han, att vattnet blott är allt ljummare och mer
grumladt, och till sist förstår han, att till den första
källan finns för honom inte längre någon väg.»
Märk slutorden: »finns för honom inte
längre någon väg». Jämför dem med den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
