- Project Runeberg -  Ord och Bild / Nionde årgången. 1900 /
490

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ur bokmarknaden - Af Hjalmar Söderberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

490

HJALMAR SÖDERBERG.

förra är en konstnär af rang, en slösande
och färgberusad kolorist som få. Att han
också har förutsättningar för att kunna måla
i stor och enkel stil, det framgår af de
bästa sidorna i de vackra och egendomliga
»Stjärnsagor», i hvilka jag skulle vara böjd
att förlägga detta skisshäftes egentliga
tyngdpunkt.

»Storgården» är på en gång en långt
mera betydande bok och en bok med långt
flera sårbara punkter — den sårbaraste är
just själfva det »naturenliga lefnadssättets
evangelium» författaren i den predikar och
på hvilket han måhända själf lägger
hufvudvikten. Hufvudpersonen, Karl-Herman, har
vuxit upp på landet och längtar dit, längtar
dit igen. Han ligger i Uppsala som student,
men trifs inte; han lefver i hufvudstaden
som litterär daglönare, men trifs inte.
Slutligen reser han hem till landet, förlofvar
sig med en barndomsväninna, gifter sig och
får ett gammalt trefligt rödmåladt hus till
skänks, eller åtminstone hyresfritt upplåtet
— framställningen lider i denna punkt af
en viss oklarhet — af en hedersman, hvars
far en gång för längesedan har lurat flickans
far på en affär och därvid kommit öfver
det rödmålade huset. Karl-Herman är nu
i sjunde himmelen och ser i sin egen
historia en tydlig bekräftelse på hvad han
redan förut känt och tänkt, nämligen att
landtlifvet är det enda rätta.

Jag skulle kunna känna mig frestad att
begagna detta uppslag i en liten
sedelärande berättelse till förmån för
storstads-lifvet. Så här ungefär :

Karl-Oskar är son till en ruinerad
stockholmsgrosshandlare, som af fattigdom
blifvit nödsakad att bosätta sig på landet som
torpare. Karl-Oskar blir dräng hos en
gammal snål bonde, men kan aldrig lära sig att
trifvas på landet. Ladugårdens stank
plågar honom, och de osunda dunsterna från
den nygödslade åkern komma honom att
kvida af längtan efter sin barndoms
ren-sopade trottoar, efter blomdoften i
Humlegården och de friska fläktarna från
strömmen. Drängkammarens råa umgängeston
tvingar honom att så ofta som möjligt söka
en fristad i pigkammaren, men de landtliga
tärnornas lättköpta ynnest förmår dock på
längden icke släcka den längtan efter en
sann och djup kärlek, som naturen har nedlagt
i hans hjärta. Han gör en resa till
Stockholm, blir kär i en barndomsväninna, gifter

sig med henne och får ett hus vid
Strandvägen till skänks af en gammal skojare,
som en gång har lurat hans far på en
massa pengar och som nu ångrar sig.
Karl-Oskar svär att aldrig mer sätta sin fot på
bondlandet, utan bara resa till Marstrand
om somrarna, och skrifver en bok, i hvilken
han med sin egen lifserfarenhet bevisar,
att storstadslifvet är det enda sunda och
naturenliga.

Jag fruktar dock, att den mera
skarpsinnige läsaren af dessa bägge skenbart
hvarandra så olika berättelser skulle draga alldeles
samma slutsats, nämligen den, att
Karl-Herman och Karl-Oskar äro lyckliga ostar bägge
två. Något annat eller mera torde hvarken
den ena eller den andra historien bevisa.

Något helt annat och oändligt mycket
mera rymmes dock under »Storgårdens»
vackra omslag med det röda huset inom
den hjärtformade blomguirlanden. Där
rymmes en rik och varm själ, en soldyrkares
hänförelse, en naturberusad diktares
brinnande röda hjärta. Allt detta rymmes där
och lefver och skälfver i många vackra
prosasidor, men framför allt i dikterna. En
dikt som »Hemåt» är ett helt litet
underting, och den hymn till Lifvet, som
afslutar boken, samlar med sin breda och
stilla rytm som i en strömfåra allt det
väsentligaste hela den stora boken har att
säga. Om sådana dikter kan man icke
använda det ord, som man eljes lätt tar
till om hr Forsslund som om så många
unga författares verk, ordet lofvande —
dessa dikter äro något helt och färdigt och
något alldeles för sig, något hvari
författaren har lagt det bästa af sig själf och med
lätt och säker konstnärshand gifvit det en
form, som icke kan vara annorlunda och
icke bättre. Han intar genom dessa och
liknande dikter ett rum för sig. Han är
lyckans sångare, och som sådan den ende
i dessa dagars svenska diktning, hvart jag
än vänder blicken. Han har de två
väsentliga betingelserna därför: den att vara
diktare och den att vara lycklig — två
egenskaper, som äro sällsynta redan hvar
för sig, och som förenade hos samma
människa utgöra något enastående. Han är
lyckans sångare, och hvad kan man väl
önska hellre, än att det måtte förunnas
honom att så förblifva.

Hjalmar Söderberg.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:44:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1900/0534.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free