Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ur bokmarknaden - Af K. E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494
k. e. f.
se vingarna glänsa
på kretsande mås — — —
I vågstänk och bländande sol förgås!»
Den sista afdelningens dikter — »Som
furan», »Skäret», »Karelsk jakt», »Kväll i
Lauterbrunnen», »Mod», »Det nya släktet»
—, hvilka äro samlingens djupaste och
tyngst vägande, ha till grundton samma
envishet; men här är det hela finska
folket som talar, talar genom en af sina
yngste diktare, och talar lugnt, manligt,
hoppfullt — enkla och stillsamma ord,
hvilka just därigenom blifva gripande och’
härliga. Denna »Kväll i Lauterbrunnen»
med sitt mäktigt verkande utrop »Jag är
finne!» — dessa dikter om det »Mod»,
som ensamt skall Ȍt Finland en framtid
förvärfva» och om »Det nya släktet», hvars
slutord redan blifvit upprepade gånger
citerade :
»Vi dana ur mörka tider
ett släkte, som hoppas och tror
och växer starkt, när det lider —»
är ej blott det, att sådana sånger diktas
af ett lands unga skalder, en borgen för
det landets framtid, liksom det gör
broderfolkets känslor för detta land och folk
än djupare, fastare och varmare än förut?
K. E. F.
Laura FitinGHOFF: I fjälluft. Tidsbild från
seklets midt. Stockholm, N. j. Schedins förlag.
Det är för mig ett af kriterierna på en
god bok, att man erfar en känsla af
tomhet och saknad, när man efter slutad
genomläsning ställer den på hyllan. En
tomhet, hvilken dock så småningom fylles af
lif och rörelse, af syner och röster — och
en saknad, hvilken snart förvandlas till en
känsla af tacksamhet liksom för en kär
gåfva, den man i stilla, tankfull glädje går
och ser på och njuter af att äga.
Föga betyder det då, om man i verket
kan leta upp svagheter i stil och
formgifning, om det bryter mot lagarna för
komposition och karaktäristik m. m. —■ och
bryter oafsiktligt — eller om man t. o. m.
ofta stötes af språkliga otympligheter, ur
stilen och stämningen fallande repliker och
dylikt.
Sådana stötestenar finnas nog åtskilliga
i denna nya stora Norrlandsbok. För att
nämna det minst betydande först, så är
den retsamt slarfvigt korrekturläst — nästan
hvarje sida hvimlar af tryckfel, och
interpunktionen är den allra egendomligaste i
sin regellösa, galna nyckfullhet. Jämsides
med denna brist på omsorg och
ordningssinne går en brist på gehör för ordens
och satsernas klang och rytm, en
svårighet att behärska språket och skrifva ren
och enkel svenska. Hvartill kommer att
några bland hufvudpersonerna äro mindre
säkert tecknade; så synas mig både
Gunnar och Walther litet romanartadt
idealiserade, hvar på sitt sätt, litet
studentpatetiska och stämda en ton för högt, i
åtbörder och minspel och i synnerhet i
repliker; en viss månskenssentimentalitet
grumlar också ibland den vanliga jordiskt
friska och nordiskt klara solstämningen, så
i den för öfrigt präktige kärngubben
prostens tal, särskildt till den äfvenledes
präktiga och fina kärngumman prostinnan; så
äfven någon gång i skildringen af de fyra
hjältinnorna, hvilkas tåreflöden stundom
komma strömmande omotiveradt lätt och
ymnigt.
Och dock — boken är sådan, att man
på vandringen genom den lätt och
gladeligt klättrar — eller, när man kommer
riktigt i tagen, t. o. m. hoppar — öfver
dessa stötestenar. Den är nämligen en
sällsynt ung och frisk och varm bok,
skrifven med en stor och äkta glädje, med en
kärlek lika mild och stark som rik och
vid. »Ja, den är ju så härlig, den här
luften, att man rakt af blir kär i den. Man
vill ta den i famn och säga något rart och
godt och fint till den!» säger förf. genom
en af sina hjältinnor — och den repliken
karaktäriserar både träffande och vackert
dem bägge. Och det är ej blott
fjällluften som famnas af denna kärlek; det
allt som lefver och andas i den — fjäll
och skogar själfva med deras dagrar och
skuggor, deras prakt och hemskhet, deras
djur och människor och troll, forsar och
myrar, stugor och byar, bygd och obygd
— och främst den gamla ståtliga
prostgården, hela nejdens både hjärta och
hjärna, och allra främst denna» invånare,
prosten och prostinnan, hela nejdens
fader-och moderliga försyn, och deras fyra döttrar.
Beskrifningen af denna norrländska
prostgård — hufvudstaden i ett vidsträckt
rike af fem församlingar — är lika vacker
och rolig som kulturelt värdefull. Det är
ett stycke svenskt hemlif på landet i »den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
