Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Stig. Af J. L. Stockenstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stig.
52!
backarna, där solen brände varmare än
annorstädes, vid Olofsmässotid vandrade
hon långt in i de obanade
Östmarksskogarna, ända bort till Flaten, där kring
Lyens sumpmarker växte de stora,
saft-rika julihallonen, som traktens
brukspatronsfruar satte så stort värde på, de
fylliga, högröda bären med fjuniga
saftglober och något af svala skogars vilda
vällukter. På höjderna lyste mellan mossa
och ljung de blanka stenbären på sina
veka stänglar, och långt norr om
Fryken, där de skygga riporna byggde sina
bon, där solljuset glimrade högt upp i
kronorna men det var skumt och tyst
under jättegranarnas mossiga grenar, där,
mellan tjärn och myr, kunde hon träffa
på de gyllene hjortronens fuktiga
knippen, lappmarkens underliga bär med sin
smak af syrliga safter och doft af
dag-gig grönska.
Redan som helt liten tog modern
Stig med sig i skogen, lärde honom att
plocka och rensa bären. Han kröp
omkring bland buskarna eller låg framstupa
på mossan och plockade underifrån de
runda, mogna blåbären, snabbt och
behändigt, som en ekorre skalar en
hasselnöt. Då han blef äldre, ströfvade han
omkring på egen hand. Han älskade
.skogen, den talade till honom, och han
förstod dess språk. Stormens rassel i
torra furugrenar lät som en sång om
strid och äfventyr, hvilken han hört gamle
Jonas Träff i soldattorpet sjunga, men
den var långt underbarare . . . hemskare.
De små vaggande blommornas rörelser
förstod han äfven, det var tecken till
andra blommor, som då böjde sina
hufvuden närmre, så att det fina frömjölet
stänkte från blad till blad. Om
sommaren redde han sig långt inne i en skum
gömma ett mjukt ide af gräs och mossa.
Det var så tyst där under granarna, så
underligt stilla, alldeles som när han
drömde om att han lefde uppe i luften
och gled hastigt fram på ett gyllene
molnskepp med hvita, vajande segel. Han
låg och lyssnade långa stunder efter ett
ljud. Fjärran ifrån hördes då tunga
vingslag . . . jämna, starka, af de stolta
fåglar, som bygga bon högt uppe i
trädtopparna och fara på rof bortåt fjällen.
Han kunde icke se dem, men de
togo-gestalt af någonting öfvernaturligt för
hans inbillning. Han hade hört »tokige
magistern» i skogstorpet — han som var
så lärd men inte ville vara bland
människor — berätta sagor och äfventyr,
och fadern och modern brukade, då de
sutto vid spisen om vinterkvällarna, tala
om trollen, skogsrån och tomtarna.
Modern trodde sig en gång ha sett Ihli
Pilskog, skogsrået, som höll till där i
Östmarken. Framtill var hon
obeskrifligt skön att skåda, men då hon vände
ryggen till, såg hon ut som en urhålkad
trädstam. Och fadern berättade om
underliga ting, som han sett borta i
Finnskogarna. Stig fattade icke allt, men för
hans fantasi stod skogen som en värld
helt olik den han såg nere i bygden
eller på bruken, där människorna
omskapade allting efter sin önskan. I
skogen var det osynliga väsenden som
härskade, han hörde suset af deras lätta
vingar i luften, hörde dem sjunga uppe
i björkarna, när vinden for utefter de
mjuka strängarna och kom bladen att
sakta ljuda emot hvarandra. Och då
han låg alldeles stilla i gräset, hörde han
hur det hviskade och tassade rundt om
honom; bakom hvar sten, under hvarje
strå lefde och arbetade osynliga ting.
Om aftnarna brukade han klättra upp
i en af de högsta tallarna och se hvar
tjädrarna slogo sig ned för natten. De
kommo långt bortifrån, med ett dån af
väldiga vingar kretsade de uppe i
luften, sågo all världen inunder sig, följde
den sjunkande solen med en spejande
blick. Slutligen sänkte de sig ned med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
