Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Stig. Af J. L. Stockenstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
522
j. l. stockenstrand.
ett kuttrande rop, som besvarades långt
inne från skogen, ropet upprepades, och
snart susade stora mörka vingar där
uppe, löfverket delade sig, och två mjuka
kroppar syntes gunga på samma gren.
Stormiga aftnar hände det ofta att Stig
stannade kvar uppe i tallen för att lefva
bland nattens under.
Då såg han ett glänsande klot rulla
fram bland stjärnorna. Från någon
osynlig trakt långt bortom synranden kommo
mörka molngestalter i ilande fart, på
snabba hästar jagade de efter det
lysande klotet men nådde det aldrig.
Längs deras väg slocknade ljuset,
försvunno stjärnorna. — — Det
mäktigaste af allt var stormen, den böjde den
högsta furan, tvingade den stoltaste
fågeln att söka skydd. Stormen och hans
följe foro fram med dån och brak, med
tusende sångers klang och tonande
strängaspel. Gossen, som hörde därpå, sjöng
med, grenarna gungade rundt om,
afbrutna blad och kvistar piskade honom
i ansiktet, det var som att jaga genom
luften bland de stormslitna molnen.
Långt bort gick färden till nya under,
främmande skogar.
Från detta vildfågelslif fördes Stig
en dag till buren.
Sent en afton påträffades hans far
död i skogen. Dödsorsaken brydde sig
bönderna icke öm att ta reda på, det
var nog att socknen skulle få bestå
kista och svepning. Och så pojken, som
de måste dra försorg om. Kyrkvärden,
kära far i Björstorp, protesterade mot
att de hade några skyldigheter att åta
sig Olaus Turessons pojke. Det borde
icke tillåtas sådana landstrykare att slå
sig ned hvar som helst och lämna barn
efter sig! Men pastorn förklarade, att
eftersom Stig var född där, måste
socknen sörja för honom.
Kort tid därefter hölls den
sedvanliga fattigauktionen å rotehjonen. Och
tillsammans med Spinn-Lena och
Rote-Brita skulle Stig auktioneras bort.
Kvinnorna voro kända öfver hela socknen.
Man visste, att ingen där i trakten kunde
spinna ett så jämt och fint garn som
Lena, fast hon var nästan blind, och
Brita, som blifvit halt efter ett fall från
ladugårdstaket, då hon skottade snö, dugde
ännu till att mjölka och ysta. De hade
i mer än sextio år arbetat för
bönderna inom socknen, och man kände deras
lynnen och egenheter. Såväl fel som
förtjänster, arbetsförmåga som krämpor
diskuterades helt öppet inför dem. En
spekulant fick ett varnande råd angående
Lenas ovana att olofvandes tappa
brännvinsankaret, en annan undrade om Brita
skulle kunna bära mjölk från hans gård
till Herna bruk, en half mil därfrån. Men
på Stig gjordes intet anbud. Hvad kunde
en sådan där liten klen stackare uträtta,
knappast föra hem en ordentlig
fallveds-knippa eller bära vatten till kreaturen,
mycket mindre plöja en åker eller köra
timmer. Icke ens den myndige
nämndemans i Bro vädjan till bönderna
utöfvade någon verkan och ej heller
kyrk-världens förklaring att socknen omöjligt
kunde försörja pojken helt och hållet.
Bönderna granskade Stig ännu en gäng,
länge och uppmärksamt, men utan att
kunna upptäcka några starka muskler eller
kraftiga senor.
»Du, Per Persson, du skulle väl
kunna ta honom för fyra kronor», sade
nämndeman och vände sig till den
snålaste bonden norr om Fryken. Men det
storslagna anbudet tycktes icke göra
något intryck på Per i Ängen. Han
endast ruskade pä hufvudet och grymtade
ett mångtydigt: »Åh—hå!»
»Mor Maja skulle ha nytta af
ungen», fortsatte nämndemannen
öfvertalande.
Per skrattade på sitt sätt. Man såg
hur den hemmaväfda rocken guppade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
