Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Leofric och Godiva. Ur »Imaginary conversations» af Walter S. Landor. Öfversättning af Frigga Carlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
leofri c och godiva.
5 27
fredsställelse. Bland dem finnas några, som kysste
mig, då jag var ett litet barn, och som välsignade
mig vid dopfunten. Leofric, Leofric! Den förste
gamle man jag möter skall jag anse som en af
dessa, och jag skall minnas den välsignelse han
gifvit mig och den välsignelse jag •—■ o ve! —
gifver honom tillbaka. Mitt hjärta skall blöda,
skall brista, och han skall gråta däröfver! han skall
gråta, stackars man, öfver hustrun till en grym
härskare, som utkräfver hämnd på honom, som
bringar död i hans hem.
LEOFRIC.
Vi måste anställa stora glädjefester!
GODIVA.
Det måste vi i sanning.
LEOFRIC.
Nåväl då?
GODIVA.
Är det larm, som följer på de oskäliga djurens
död, äro öfverfyllda salar, är slaktad boskap
glädjefester? Bestå de af vilda sånger och yra danser
eller brokiga narrkåpors köpta beröm? Kan en
sångares stämma förkunna oss något bättre om oss
än rösten i vårt eget inre ? O, min älskade! låt
allt vara oss till glädje; det är så, om vi blott
själfva vilja. Dyster är dagen, och dystrare dagar
skola följa, när vi lyssna till trasten i trädgården
och icke spritta af fröjd. Men, Leofric, den sanna
glädjefesten bringas af Guds tjänare till människans
hjärta. Den är glädje, den är tacksägelse; den är
den föräldralöse, den hungrande, som tryckes till
ett medlidsamt bröst och som anser som sin första
plikt att ständigt minnas sin välgörare. Vi skola
fira denna glädjefest nu: gästerna äro redo. Vi
kunna fira den under veckor och månader och år
och blifva allt lyckligare och rikare därigenom.
Drycken under denna fest, o Leofric, är ljufvare än
den bi eller blomma eller vinranka kan skänka oss ;
dess källa är i himmelen, och i himmelen skall den
öfverflödande förlänas åt den, som här utdelar den
öfverflödande.
LEOFRIC.
Du talar utan besinning.
GODIVA.
Jag har i sanning förlorat väldet öfver mig själf.
En makt, en god, vänlig makt kommer hela min
varelse — kropp och själ och röst — att försmälta
af ömhet och kärlek. O, min Leofric, vi måste
lyda denna makt. Se på mig, se på mig! lyft dina
kära ögon från marken! Jag vill icke upphöra att
bönfalla, jag vågar icke.
LEOFRIC.
Vi kunna tänka därpå.
GODIVA.
O, säg icke så! Hvad! tänka på godhet, när
man kan vara god! Låt icke de små barnen gråta
efter hjälp! Den heliga Guds moder skall höra
dem, men oss aldrig, aldrig mera.
LEOFRIC.
Här kommer biskopen; vi äro nu blott en mit
från stadens murar. Hvarför stiger du af hästen >
Ingen biskop kan vänta sådant. Godiva! Min ära
och min rang bland människor nedsättes däraf.
Gref Godwin skall få höra talas om detta. Upp,
upp! Biskopen har sett dig, han sporrar sin häst.
framåt. Hör du honom icke nu på den fasta
gräsmarken bakom dig?
GODIVA.
Aldrig, nej aldrig, o Leofric, skall jag resa mig
upp, om du icke efterskänker detta gudlösa straff —
detta kraf på hårdt arbete, på mödosamt lif.
LEOFRIC.
Vänd dig om, se hur den välfödde klippare«
skrider fram liksom till tonerna af en botpsalm,
långsamt och tungt dragande andan. Med hvad rätt
eller orsak klagar folket, då deras biskop äger en
häst, så glänsande af välmåga och försedd med så
präktig mundering? Böjelse för omväxling, önskan
att afskaffa uråldriga sedvänjor . . . Upp, upp i —
De skola få umgälla det, de lättingarna! — Herr
biskop, jag måste rodna för min unga brud.
GODIVA.
Leofric, Leofric, vill du förlåta, staden?
LEOFRIC.
Herr biskop, jag kunde icke tänka, att ni skulle
få se henne i detta läge. Skall jag väl förlåta?
Ja, Godiva, vid det heliga korset, jag skall förlåta
staden, om du vid middagstid rider naken genom
dess gator!
GODIVA.
O, min älskade, grymme Leofric! Hvar finns,
nu det hjärta du gaf mig? Det var icke sådant:
kan mitt hafva gjort det hårdt?
BISKOPEN.
Grefve, du gör din brud förvirrad; hon bleknar
och gråter. Fru Godiva, frid vare med dig!
GODIVA.
Jag tackar eder, helige fader! Friden skall vara
med mig, när den hvilar öfver eder stad.
Hörde-ni min gemåls grymma ord ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
