Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Walter Savage Landor. Af Frigga Carlberg. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
walter savage land or.
535
af stort intresse för dem, som vilja göra
författarens närmare bekantskap. Här
uttalar han sina åsikter om samtidens män,
politik och litteratur.
Landors tillämnade andra »korståg»
till Spanien hindrades endast af det
bryderi och bråk han ådragit sig genom
inköp af ett stort landtgods, Llanthony. Efter
faderns död sålde han en af de efter
honom ärfda egendomarna och köpte i
stället Llanthony.
Få personer ha varit visare i teori och
•ovisare i praktik än Landor. Efter otaliga
misstag, gräl och processer med
underlydande, hvilkas bästa han endast afsåg, och
traktens myndigheter, såg han sig nödsakad
att rymma fältet. Sjuttiotusen pund hade
han nedlagt på egendomen, och utan
moderns och en yngre broders förståndiga
administration skulle Landor blifvit ruinerad.
Nu erhöll han en ganska rundlig årlig summa
åt sig och sin familj. Han hade nämligen
gift sig på äkta Landorskt sätt och äfven
häri visat, hur litet han i dagliga lifvet
tillämpade sin filosofi.
Samme man, som skrifvit att för en
tänkande människa är döden icke på långt
när så viktig som äktenskapet — döden
är endast en paus, äktenskapet ger upphof
till otaliga generationers öde — hälsa,
snille, ära för somliga, för andra sjukdom,
elände och förnedring — han gifter sig,
trettiosex år gammal, med första vackra
flicka han träffar i en balsal.
»Det är den vackraste flickan i salen,
•henne skall jag gifta mig med!» utropade
han vid hennes åsyn, och efter några
veckor infriade han sitt ord.
Efter fem år, då lifvet på Llanthony
blef honom outhärdligt, skref han till
Sou-they: »Jag reser i morgon till St. Malo.
Hvar i Frankrike jag skall sluta mitt lif,
vet jag icke, men där skall jag sluta det,
och Gud gifve det må bli snart, att jag
må göra mina vänner så liten sorg som
möjligt. — — — Min hustru följer med
mig. Adjö».
Men mrs Landor ogillade planen att
bosätta sig i Frankrike och nekade att
resa.
Efter ett häftigt uppträde, hvarvid den
unga frun var nog ofin att i sin systers
närvaro hånande påpeka den stora
skillnaden i ålder mellan makarna, skildes de.
Klockan fyra följande morgon seglade Lan-
dor, ensam och utan afsked, i en
fiskarebåt till Frankrike.
❖
Hittills har Landors lif erbjudit
skådespelet af en på de flesta områden förfelad
existens. Hans rika begåfning och ädla
sträfvanden hade endast bragt honom i
konflikter. Han hade tvingats in i
förhållanden, motbjudande för hans natur och
temperament. Stolt och högsinnad, hade
han blifvit inblandad i småaktiga
tvistigheter med simpla människor.
Född till rikedom och besjälad af
önskan att använda den till andras väl,
skördade Landor för sina vackra bemödanden
endast otack och missräkning.
Öm och ridderlig mot kvinnor, hade
han i vredesmod skilts från sin unga hustru.
Detta hindrade honom dock icke att
uppföra sig mot henne med sin naturs hela
ridderlighet och ädelmod.
Återstoden af sin förmögenhet ställde
Landor till hustruns disposition; endast
hundrasextio pund om året tog han för
egen räkning.
Från Italien, hvarest Landor med få
afbrott vistades sitt återstående lif,
stundom tillsammans med hustrun men oftast
ensam, berättas många historier om hans
egendomligheter.
Sin första uppehållsort Como (där hans
äldste son föddes) fick han befallning att
lämna, emedan han i tvist med en italiensk
skald, Monti, hotat att prygla stadens
polismakt. När han reste, tog han afsked i
några latinska verser, riktade mot
österrikiske ambassadören, grefve Strasoldo.
Vid ett tillfälle utmanade han en
legationssekreterare, därför att denne, då han
på gatan gick förbi mrs Landor — hvisslat.
En italiensk markis, som i ett ärende
sökte Landor, inträdde i rummet utan att
taga af hatten, fast mrs Landor var
närvarande. »Han hade knappt tagit tre steg»,
berättar ett ögonvittne, »förrän Landor gick
emot honom, slog af hatten, tog markisen
i armen och förde ut honom. När allt
var öfver, brast han i skratt, Landors
oemotståndliga, smittande skratt». — Hans
vrede slutade alltid med ett skratt eller
ett epigram.
När han en gång i vredesmod kastat
sin kock ut genom fönstret i trädgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
