Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Århundradets sjukdom. Af Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
århundradets sjukdom.
539
bok är icke för alla, kanske icke ens för
mänga». Fullt riktig är hennes dom öfver
honom, som skrifvit denna sällsynta bok
— han är en af dem, »hvilkas valda
fosterland är det utsöktas rike, som skälfva af
smärta vid hvarje beröring med
verkligheten». Och när hon säger, att
nyttighets-människan i Amiel stöter på en okänd
individ, en art som för henne blir en afart,
en existens som »den samhällsnyttiga
verksamhetsvarelsen» allra helst ville bannlysa
— då gifver hon oss äfven den norm,
hvarefter arbetet torde komma att dömas af en
stor och okritisk allmänhet.
Amiels journal är en dagbok,
nedskrifven under en tidrymd af 32 år, en följd
af intima och oförfalskade
själfbekännel-ser, en själs hemliga historia. Här
finnes intet af romanens eller dramats
spännande episoder och äfventyr. Hvarje rad
är en tanke eller gömmer en stämning,
hvilken, för att kunna njutas, kräfver
uppmärksamhet och eftertanke, och hvilken
mer än vanligt torde göra anspråk på att
hos den läsande finna resonans. Utan
resonans blir den onjutbar. Den verkar
pinsamt och irriterande, eller ock väcker
den löje och afsmak. Den är ur en
harmoniskt danad nutidsmänniskas synpunkt
alster af en obotligt sjuk, och det enda,
som för henne ursäktar den, skulle, med
detta betraktelsesätt, vara dess slående, ofta
geniala aforismer öfver lifvets och konstens
företeelser.
Och dock är det långt ifrån dessa
tänkarens och drömmarens fina och själfulla
iakttagelser som göra hans dagbok mest
intressant. Just det sjukliga i den, just den färg
hans temperament gifvit den, just det sätt,
hvarpå han granskar och analyserar sitt
eget inre lif, förlänar den ett så högt värde
i raden af dokument, som belysa och
förklara seklets andliga atmosfär. Jag vill
icke uppdraga någon jämförelse mellan
Amiels dagbok och Werther, men det
själstillstånd, som den senare speglar, är det
frö, hvarur Amiels anteckningar senare
utveckla sina blad.
Och ändå är klyftan djup mellan
Werther och Amiels verk. Den förres
ledbrutne hjälte har ungdomens poesi öfver sig.
Han dödar sig själf — i berättelsen —,
men han gör det knappast i lifvet. Han
äger, man anar det af hans lidelse, energi
nog att resa sig. Han besitter ännu den
ungdomskraft, den fond af lifsmod och
verksamhetsdrift, som slutligen måste reagera
efter hans första, våldsamma sorg.
Werthers sjukdom är en barnåkomma,
jämförd med Amiels tillstånd. För att nå
detta fullständiga uppgifvande af allt var
mänskligheten tvungen att utkämpa en lång
och svår själskamp. Dess kris var
revolutionen.
Hvilken omhvälfning åstadkommer ej
denna både i människans yttre omgifning
och i hennes tanke- och känslovärld! Den
spränger det skal, hvari hon lefvat, den
vidgar horisonten till oändliga perspektiv,
och den ökar hennes missnöje med
tillvaron genom att skänka henne okända kraf.
Så följa vetenskapens upptäckter. Hon
kastas som en redlös skeppsbruten på nya,
sins emellan stridande, alla gamla ideal
förintande världsåskådningars stormiga,
ändlösa ocean, och den återstod af harmoni,
hon ännu äger och hvilken kristendomen
först rubbade, far en sista förkrossande
dödsstöt.
Revolutionen, som ökade hennes
dådkraft, kom hennes tro på det tusenåriga
riket att famna himlen med sina lågor. På
samma sätt gjorde vetenskapen. Men
ingendera höll sina löften, entusiasmen slocknade
i missmod, dådkraften sjönk till
nollpunkten och förbyttes i en förtärande
dådlöshet, och den allt omfattande
verksamhetsdriften, det allt nydanande reformbegäret
sökte sig inåt och blef en själfanalys, en
osund och farlig dissektionsknif, som gräfde
i själens djup och forskade efter dolda
skatter.
Och ju flera upptäckter man gjorde,
dess mera kände man afståndet mellan allt
det stora man hoppades och allt det lilla
man fick. Analysen dödade vår förmåga
af en naiv och oblandad fröjd. Den
spontana lyckan förgiftades, den omedelbara
skapardriften mattades, innan den ännu
vuxit fram, och den högsta, den ädlaste
njutning var icke stark nog att binda oss.
Den viljeakt, som öppnade våra sår och
blottade våra skälfvande nerver, förtorkade
lifvets källsprång.
Nu’ets sällhet var dödsdömd redan i sin
tidiga födelse, ty begäret att dissekera, som
blifvit ett behof, fyllde dess dryck med en
bitter essens af frätande ångest och lifsleda.
Människan gjorde nya eröfringar på det
inre psykologiska området. Men samtidigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
