Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Holländskt folklynne och holländsk konst. Några anteckningar af Ellen Fries. Med 17 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
546
ellen fries.
äkta germanen och träder starkast fram
hos oss såsom de mest oblandade af
germaner. Härmed vare nu huru som
helst, svenskens nationela svaghet för det
utländska är ett faktum.
Jag var därföre i min fulla rätt, då
jag vid mitt första besök i Holland fick
ett starkt intryck af trefnad och
välbehag. Det var en hemkänsla med en viss
utländsk cachet, som lifligt fäste sig i
mitt sinne.
Det egendomliga holländska drag, som
intog mig, liksom det säkerligen intagit
mången annan med liknande
förutsättningar, var det starka samband man i
Holland kunde spåra mellan vår tid och
gamla dagar. Jag erfor en känsla sådan
som man erfar vid inträdet i ett hem,
där man ofta vistats med sina tankar,
men aldrig förr satt sin fot.
Här tarfvades ingen större
fantasiansträngning, som det fordras i vårt land
för att i omgifningen inpassa forna tiders
män och kvinnor, särskildt från det
århundrade, som fransmännen kalla »le
grand siècle» och som både vi och
holländarne på goda grunder kunna ge
samma namn. De ärevördige mynheers i
sina bredslokiga hattar träda lika
naturligt ur de gamla gafvelhusen som de
ärbara matronorna visa sina runda,
mössomknutna ansikten innanför
fönsterjalu-sierna. Ingen skulle falla i förundran,
om han i de raka alleerna mötte gyllene
kareter med plym- och tofsprydda
förspann och om i kareterna sutto
högtidsklädda gesandter i peruk och hermelin.
Alla de gamla från häfderna välkända
och älskade gestalterna glida af sig själfva
in i den värld, man ser omkring sig.
Själfva den äkta holländska naturen
är sextonhundratalets natur. Dessa långa
raka alleer, dessa i räta vinklar skurna
kanaler med sitt stillastående vatten och
sina långsamt framåtglidande »trekshuits»,
dessa förnäma, stela popplar, som stå
skyltvakt kring de gamla husen, dessa
fruktbara, tätt befolkade slätter, allt
bildar den yppersta ram kring
sextonhundratalets kulturlif. Det finnes ingen
romantik — om icke färgens —, men det
finnes ordning, redbar styrka, lifskraft
och en viss förnäm, ceremoniös stil, som
harmonierar med just det tidehvarfvet.
Mycket finnes öfverallt kvar af gamla
hus, gårdsinteriörer, portar och broar.
Båtarna ha kvar gamla former. Och
man får ändå ingen känsla af ruin och
dekadans, allt är nymåladt, blänkande
och fint. Det nya har fogat sig lydigt
efter det gamla och lyckats ofta
förvånande väl — såsom i flere delar af det
nya Amsterdam ■— att smälta samman
med detta.
Visst har det också sedan
holländar-nes »gyllene århundrade» (det vanliga
och ganska betecknande uttrycket för
deras storhetstid) funnits en
bildstorm-ningsperiod i samband med den franska
invasionen, och nog finnes det exempel
äfven i Holland på, att bankerna regera,
men man har haft råd till vandalismer,
och i själfva folkkaraktären ligger ett
återhållande drag.
Den präktiga portal t. ex., som är
afbildad ofvan denna lilla uppsats, står
väl så lämpligt, som gärna en gammal
portal kan stå, midt i en stråkväg i
centrum af den starkt växande staden Haag
och dock — den står kvar oantastad.
En spekulation för några år sedan att
undanrödja den väckte en sådan allmän
förbittring, att man fick se sig om efter
andra medel till samfärdselns förbättrande.
Det är sålunda i Holland, i stad och
på landsbygd, en bro slagen mellan
nutid och forntid. Man vandrar där lätt
nog i tankarna från storindustriens och
ingeniörernas århundrade till hofvens och
diplomaternas.
Men man blir i detta land också
hågad att göra färden tvärtom, så till sä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
