Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Holländskt folklynne och holländsk konst. Några anteckningar af Ellen Fries. Med 17 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
548
ellen fries.
med en oemotståndlig öfvertygelses kraft
och med fransk skärpa och klarhet på
ett klassiskt sätt utvecklats af Taine i
hans berömda: »Philosophie de Part des
Pays bas».
Här är ej meningen att fatta frågan i
dess allmänlighet. Men just den bro,
som i Holland är slagen mellan 1600-talet
och vår tid, gör att man vid en längre
vistelse i landet kan iakttaga, dels huru
äfven i enskildheter denna målarskola är
ett uttryck af folkets karaktär, dels huru
föga denna karaktär ändrats under dessa
århundraden. Redan på en turistresa i
Holland återfinner man Ruisdelarnas
grågröna dyner, melankoliska och oändliga
som den kraft, som frambragt dem —
hafvets aldrig hvilande, starka böljeslag; vi
få där se samma breda, korta skutor,
kämpande med vågorna eller lämnade af det
sjunkande tidvattnet på den flacka
sandstranden, som Wilhelm van de Veide
och Bakhuizen så mästerligt återgifvit,
vi kunna ännu färdas på van de
Capelies och van Goijens stilla kanaler eller i
Zuydersees vikar. Ännu ser man
öfverallt, om de ock äro stadda i aftagande,
de för de holländska landskapsbilderna
så karaktäristiska väderkvarnarna; ibland
se de ut som stiliserade träd på den
skoglösa slätten, ibland som fredliga
fästningstorn, skyddande de stora
boskapshjordarna, hvilka ströfva öfver de gröna
fälten, feta och frodiga som i Paul
Potters, Albert Cuyps och du Jardins dagar.
De holländska tegelstäderna med torn
och gafvelhus spegla sig ännu i de
grönaktiga kanalerna, som de gjorde då
Ver-meer målade sin berömda utsikt öfver
Delft (Haags museum) — ett mästerstycke
som ger just det intryck af på en gång
rika, drömmande minnen och samlad
nutidskraft, som dessa städer ingifva.
I Holland lär man sig ock snart att
uppskatta det vackraste naturen där har
att bjuda: himlen och luften. Man för-
står, att de holländska landskapsmålarna
ha först och främst målat himmel, sedan
nere på taflans kant sjö eller land. Man
lär sig snart älska luften, inser att det
är den som ger det monotona
landskapet dess intresse. Man finner huru
målare som Moucheron, Berghem, Pynacker,
hvilka för sina framställningar tagit
främmande motiv, påverkats af den
holländska luften. Snart kan man själf se, huru
i detta land en disig luft kan vara
genomskinlig och en klar luft kan vara
molnmättad.
Ur hafvet har invånarnes viljekraft
ryckt detta underliga land.
»Jordens krets är skabt af Gud,
Men de Nederländer
Deres jordplet dannet ud
Har med egne Händer.»
skref Holberg, och landet har öfver sina
dyner och slätter bibehållit hafvets
egendomliga luft.
Luften är det som tvungit
holländarne att måla och måla omigen alla för
dess verkningar utsatta föremål, luften
har lärt dem älska färger och har sedan
genom de rika skiftningar den framkallar
utvecklat deras sinne för färg och för
ljuseffekter af alla slag.
Landskapets enkla konturer och ringa
omväxling har tvungit dem att iakttaga
allt inom naturen, och då befinnas äfven
de enklaste motiv äga en säregen
färgrikedom.
Men denna fina naturiakttagelse, som
redan tidigt tillhör nederländarne, den
öfvades främst på människorna, den
framträder starkast hos porträtt- och
genre-målarne.
Stannar man under en längre tid i
Holland, återfinner man ej blott den
holländska målarens naturstämningar, utan
man finner också stundligen den nära
frändskapen mellan gamla holländska
genretaflor och nutida holländska seder.
De människor, som ännu bygga och bo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
