Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - »Adieu från sin wänn.» En dikt från år 1700 meddelad af Sigrid Leijonhufvud. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
568
SIGRID LEIJONHUFVUD.
en viss stolthet Åbo akademis vördade
fäder hörde den unge filosofen, som själf
knappast trampat ut barnskorna, från
katedern försvara sina åsikter om
föräldrars plikter.
Præses vid detta högtidliga tillfälle
var professorn i vältalighet Daniel
Achre-lius, en personlighet som helt säkert på
en sådan lärjunge som von Preutz
utöfvat ett mäktigt inflytande. Achrelius
var en af Äbo akademis mest
framstående lärare vid denna tid, originel i
sina idéer och djärf i sina uttalanden
ända därhän, att han ådrog sig åtal för
kätteri. Dessutom hyste han ett
brinnande intresse för den studerande
ungdomen, »du ädla ungdom kär», som det
heter i en af hans dikter. De flesta af
sina poetiska skrifter har han författat
till ungdomens tjänst och framstår i dem
som en lärjunge af Stiernhielm, rättfram,
litet kärf, utan rädsla för hvilka
betecknande ord och bilder som helst. »Det
är», säger han, »ett ehrbart värck at
skrifva vadh man täncker». Löjligt
kontrasterande mot hvardagligheten i det
hela, komma så här och där hopade
klingande ord och sökta bilder, som visa,
att professorn i sina vittra idrotter dock
var ett barn af sin tid och följde med
dess litteratur. Han har tydligen satt
in hela sin energi på att böja sitt ännu
motsträfviga modersmål till poetiskt bruk,
liksom han en annan gång riktat den på
lösandet af ett filosofiskt problem. Och
man kan med visshet antaga, att de
lärjungar, som visat någon håg för
»Parnassi lekar», af honom rönt kraftig
uppmuntran.
Fredrik von Preutz’ beröring med den
framstående mannen blef dock ej
långvarig. Ett uttryck i en af
lyckönsknings-skrifterna vid hans aihandling antyder,
att han kort efter disputationen ämnade
lämna akademien. Fadern låg vid denna
tid i underhandling om att sälja sina
finska gårdar och var kanske därför
mindre angelägen, att sonen skulle fortsätta
sina studier i Äbo. Hvart han begaf
sig från Finland, är obekant; det säges
blott, att han tillbragte den följande tiden
på utrikes resor. Först elfva år efter
disputationsakten återfinna vi den unge
lärde och då i en oväntad skepnad, som
kornett vid lifdrabantkåren.
Hvad som föranledt Fredrik von
Preutz »boken emot värjan att förbyta»
är ej lätt att veta. Kanske hade Erik
Lindschiölds död medverkat därtill.
Kanske hade von Preutz liksom hans berömde
samtida Adam Ludvig Lewenhaupt gjort
den erfarenheten, att i Sverige »studierna
litet skattades» och att lyckan snarast
stode att finna bland krigarne. Håg och
kallelse tyckas åtminstone ej ha haft det
afgörande ordet vid hans val af
lefnadsbana. Det är med en saknadens blick
tillbaka på studiekammaren som han en
gång beklagar sig öfver att ej vara bland
»de visa» och kunna föra pennan med
skicklighet:
»Hwad iag på mitt wis
Beskrifwa lärer, så kan iag eij winna prijs,
Emedan iag eij lärdt fast mindre det förstår.
Först skulle hufwut mitt sig boija månge år.»
I början af samma dikt, som bär alla
spår af att vara original, heter det:
s När sömnen skrider fram utur sitt mörka
boo ...
Och folcket sofwer sött, och alt är tyst och
still
Mig lusten kommer på att iag då skrifwa will.»
Fruktan att man skall »moquera sig»
öfver honom kan ej besegra hans håg.
Några komma väl att anse, att han
rimmar för att bli berömd, men, säger han,
»De bedraga sig, det må de säkert tro
Jag gör det eij för pris, iag gör det för min ro.»
Det här anförda och de andra
dikter, som torde få betraktas som alster af
von Preutz’ poetiska begåfning, finnas
med hans egen stil upptecknade i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
