Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - »Adieu från sin wänn.» En dikt från år 1700 meddelad af Sigrid Leijonhufvud. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»ADIEU FRÅN SIN WÄNN.»
569
gammal skinnbunden visbok i
kvartformat, nu förvarad i ett sörmländskt
släktbibliotek. Den har tillhört hans unga
maka, Stina Leijonhufvud, dotter af
sedermera landshöfdingen Axel Gabriel
till Ådö.
Allt hvad Fredrik von Preutz inskrifvit
i denna visbok, där hans sirliga stil
fyller tjugufem blad, är visst ej original.
Man finner däribland ett par af tidens
älsklingsdikter, Holmströms elegi öfver
»den olycklige Sylvander» — »en
Phoenix, som sig sielf med Engslans eld
förtär» — och Columbi gripande
dödsbetraktelse. Några andra afskrifter
förekomma också, bland dem en tysk visa;
af den förkärlek för allt franskt, som i
dåtidens högre kretsar var rådande, röjer
däremot den unge lifdrabantens urval
knappast något spår, och härmed
sammanhänger, att det elegiska och
didaktiska synes mest hafva tilltalat honom.
Som originaldikter torde emellertid
få betraktas ett längre kväde på
alexandriner med öfverskriften »Vers»,
hvarur det: ofvan anförda hämtats, ett annat
med öfverskriften »En dröm» och
slutligen det, som här skall meddelas. De
göra alldeles intryck af tillfällighetsdikter,
och alla tre, skrifna på alexandriner, förete
metriska och språkliga ojämnheter, som
röja dilettanten. De hafva äfven andra
drag gemensamma: en pedantisk
omständlighet, en lust att moralisera och en viss
gammaldags tyngd i stilen, som äro lätt
förklarliga hos en lärjunge till Achrelius.
Härtill komma uttryck af en viss
ömtålighet och benägenhet att se saker och
ting i svart och slutligen en fond af
känsla, som för ögonblick kan bryta
igenom och ge de otympliga
alexandri-nerna en helt annan, nästan modern klang.
Då nu tillika innehållet af dikterna i det
hela bestyrker antagandet att de varit
författade af den, som nedskrifvit dem,
torde det ej behöfva anses allt för djärft
att i denna framställning utgå härifrån,
hälst om man betänker den stora rol
tillfällighetsdikten spelade i det dåtida
umgängeslifvet.
I en af dikterna ger författaren i form
af en dröm (en form som var särdeles
omtyckt och använd på 1600-talet)
återspeglingen af någon episod från
trolof-ningstiden. Fredrik von Preutz hade
som lifdrabant sin tjänstgöring i
Stockholm, och hans tillbeddas hem var det
vackra Ädö i Mälaren, ej långt från
Upplandsstranden. Han hemkommer
därifrån sent en kväll »af resan något trött»
och »eij utan qvval», ty, säger han,
»lag den förra dag een wänn förlorat hade
I det iag på den ort min wänn måst lemna
qwar
Från hwilken iag så seent den qwäll
hemkommen war».
Emellertid tröstas han af ljufva
drömmar, i det han i en vacker skog,
»naturens mästerstycke» — Adon var berömd
för sina härliga parker —, får se en ring
af dansande unga flickor och bland dem
sin vän. Han gömmer sig bakom ett
träd, men hennes ögon upptäcka honom
snart, och hon bjuder honom med i
dansen. Då han vägrade,
»Sad’ hon: iag går med Er i skogen tyst och
still
Ert samtal älskar iag högt mer än glädien all
Som iag nu hafft een stund och Skogen gifwit
skall» —
hvarvid naturligtvis uppvaknandet
tillintetgör den ljufva illusionen.
Den bild, som här framskymtar af
lifdrabantens trolofvade, får någon relief
genom det indirekta vittnesbörd, som
hennes visbok kan sägas afgifva.
Mängden af med hennes egen stil gjorda
afskrifter visar, att hon haft sinne för poesi
och sång; därjämte framgår, att hon haft
en stor krets beundrare och väninnor,
bland de senare kanslipresidenten Bengt
Oxenstiernas spirituela dotter Charlotte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
