- Project Runeberg -  Ord och Bild / Nionde årgången. 1900 /
570

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - »Adieu från sin wänn.» En dikt från år 1700 meddelad af Sigrid Leijonhufvud. Med 1 bild

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

22

SIGRID LEIJONHUFVUD.

Fredrik von Preutz och Stina
Leijonhufvud hade, efter hvad hennes far i sina
anteckningar berättar, blott varit gifta
några månader, då de måste skiljas. En
hel afdelning i hennes visbok bevarar
minnet af denna skilsmässa. Först har
den unge löjtnanten inskrifvit sitt »adieu»,
åtföljdt af elegien »den olyckelige
Sylvan-der» och ännu en afskrift. Därpå följer
»en wärss», skrifven med Stina
Lejonhufvuds stil; den börjar:

»Du reser bårtt, min siäll,
Adieu, adieu, far väll -—»

och innehåller en försäkran att blott
döden skall ända deras vänskap. På nästa
blad följer så den sista af v. Preutz
inskrifna dikten, en tysk afskedsdikt:
»Mein Engel, gute Nacht!» — en
sorgmodig dikt, som uttalar den tveksamma
förhoppningen: »Der himmel schickt’s
viehlleicht, dass wir uns wider sehen.»

Hufvudsakliga intresset erbjuder
emellertid den dikt, som synes hafva
Fredrik von Preutz själf till författare. Den
ger strax i början fritt utlopp åt hans
förtviflan öfver skilsmässan, som dock
låter lugna sig af förhoppningen att hans
unga maka skall uppsöka honom någon
gång under fältlifvet. Denna förhoppning
har han inklädt i bilder, som voro
alldeles efter tidens poetiska smak och som
ännu räddas från att sjunka ned i det
löjliga af den känsla, som lefver i dem.
Det är nog mer än en retorisk fras, då
poeten talar om de tårar han fällt vid
nedskrifvandet. Från sådana ovissa
framtidsutsikter riktar han sedan blicken
tillbaka på det som varit och skildrar sin
lyckliga tid som nygift. Det är något
gammaldags trohjärtadt öfver denna
skildring, som icke stores af de pedantiska
uttryckssätten och de stereotypa, redan
i 1500-talets erotiska tillfällighetsdikt
oundgängliga fraserna om falska vänners
»bakdanteri». Med så klara färger
framstår för den unge krigaren själf den tafla

han vill måla, att intet vidare kan äga
någon lockelse för honom, hvarken
läger-lifvets fröjder eller ärelystnadens
bländ-verk. Och då hans tankar nu åter spana
mot kommande öden, skyndar han att
höja goda önskningar för sin »väns»
framtid, medan han aningsfullt ser sin egen
förlora sig i dunkel. Trots uttryck, som
stöta en mer förfinad smak, trots
fyll-nadsrader, som verka ohjälpligt platt,
har hela afslutningen af dikten en poetisk
flykt och inspiration, som rycker med.
Naiviteten öfverskyler bristerna, och
själfva blandningen af äkta och gjordt
ger kanske bäst tidsfärgen. Äfven med
fara att trötta läsaren meddelas därför
dikten här oafkortad.

ADIEU FRÅN SIN WÄNN.

Mitt hierta utaf qwal städz qwijder i mitt bröst.
Jag skall i all min tijd eij ta mot någon tröst,
Då fast än ödet will på mig sin macht föröfva
Och dig, min wackra wän, utur min åsyn röfva,
Med all sin macht det dig eij ur mitt hierta

taar,

Ty du skall till min död der bo och blifwa

qwar.

Och när du äntlig dig på mörcka hafwet wågar,
Så skall du lyster blij utaf min hiertans lågar.
Som intet hafzens macht ell’ bölljor släcka ut;
De brinnia inntilldess min lefnad tar ett slut.
Mitt hierta skall för tig een säker fahrkost

wara,

Der skall du resa i och hwila utan fara.
Der skall du bo i ro, der skall du säker blifwa,
Till dess det lijksom ditt måst werden afsked

gifwa.

Det lefwer om du will, det dör och för din

skull,

Du och ditt andra du gå med dig ned i mull.
Sij detta är min tröst, min frögd och eenda

gamman

Att vij i sinnet dock så lefwa liuft tillsamman.
Fast hiertans hårdheet står min trogne önskan

mot,

Hon skillier med sin macht dock eij wår

hierta åt.

Men ack, det är slätt tröst att nöija sig med

tanckar,

Wid sådan tröst mer sorg än frögd och glädie

wanckar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:44:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1900/0622.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free