Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - »Adieu från sin wänn.» En dikt från år 1700 meddelad af Sigrid Leijonhufvud. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»ADIEU FRÅN SIN WÄNN.» 23
Een hamn är ingen kropp, een droppa intet
haf,
Een gnista ingen Sohl, een sticka ingen staf.
Ty mista all sin frögd uhr åsyn, men lell finna
Den trösten att det är behållit i eens minne,
Det är een grannlät frögd, een Centners
tunger pust
Een allförlijten tröst mot altför stor förlust.
När jag betäncker mig, så må mitt hierta spricka.
Att iag skall mista dig, min wänsta wackra
flicka.
Der fägring har sitt hem och dygden har
sitt bo.
Der skönheet och hos den har sitt sig ned
till roo,
Mot een så stor förlust kan intet mig hugsvala.
Jag får eij see dig mer, iag får eij med dig
tala.
Jag mister på een gång min wän och tijd-
fördrif,
Ack miste iag med ett min ängslan i mitt
lijf!
Ja, arme hiertat mitt det will i stycker brista,
När iag besinnar att iag måste nu bortmista
Dig och alt nöije mitt, dig och din ljuflighet
Den iag bekänna kan, men eij beskrifwa wet.
Du mins sielf, huru wi wor med hwarann för-
nöijda
Och hur din höflighet mitt sinne kunne frögda.
Din glädie war min ro, ditt nöije war min
frögd,
Men när du sorgsen blef, fans iag och oför-
nögd.
Wij lefde allan tijd som syskon med hvarandra.
Kom någon om han kom, fick gå när han will
wandra
Och när han war sin koos, war alt i hopa alt,
Wij mästra’ inte hwad han hade giort och
talt.
Wij slappra’ intet om hur den och den sig stälte
Det giord’ oss ingen sorg hwad gåfwor honom
felte.
Jag nögde mig der med att du mig för dig
led,
Wij talt’ om ingen ann’ och önska blij i fred.
Doch kunde afwund eij lät blij oss att förtreta;
Det skedde mest af dem, som wänner wille heta.
De gitte eij wår frögd med nöijde ögon sij,
Men wille qwällja oss med sitt bakdanterij.
Doch mechta’ detta eij wår trogne wänskap
störa.
Den inte långledz will, han måste något göra:
Wij trösta’ oss dermed, att een odygdig siäl.
Som sielfwer elak är, tror alldrig andra wäl,
Fast Bonn’ förundrar sig, när papegojan plattrar,
571
Den klok är, achtar dock eij hwad hon fiollug
snattrar.
Han wet, att hon är ett oskäligt Creatur,
Een tunga utan tand, ett oförnufftigt diur.
Fördenskull giorde oss så falska wänners hierta
Och ord förutan grund rätt mycke lijten smärta.
Oss qwälde ingen ting dess wassa afundz tand;
Een ärlig wänskap dock af ingen tadlas kan.
Wårt samwet’ war wår tröst, din dygd mitt
rättesnöre
Dereffter alltijd iag min ord och seder förde.
Ja, höga himmlen sielf eij nånsin lasta lär
Een ärlig wänskap, som på dygden grundat
är.
Men nu måst iag mig sielf af suck och sorg
förtära
När iag alt det och dig skall oförnögd umbära.
Ty öfwerger och iag här med all frögd och
lust
Och will nu all min tijd förnöta uti pust.
Mitt öga skall och eij hvad fagert är betrachta,
Mitt hierta intet spel och liufligt lag mer achta,
Slätt ingen frögd och roo skall i mitt sinne bo
Men suck och ängslan städz uti mitt hierta
gro.
Missunnar Lyckan oss att längre sammanblifwa
Jag fägnar alldrig hwad hon elliest mig will
gifwa,
Ty effter hon nu tar ifrån mig all min frögd.
Så skall hon alldrig mer få göra mig förnögd,
När andra frögda sig, skall iag allena sörja
När andras lust tar på, då skall min ängslan
börja.
Ju mera andra iag förnögde glade sij
Ju större skall min sorg och hiertans jemmer
blij.
Så far då der med wäl, min sköne herderinna!
Kan iag med all min bön eij himmlens nåde
winna,
Fast himmlen säger mig sitt hårde motstånd
ann,
Jag älskar eendast dig, alt män iag lefwa kan.
Far wäl min wackra wän, far wäl min enda
flicka.
Jag kan eij mer: mitt bröst det will af ängslan
spricka.
Far wäl min trogna tröst, far wäl min ädla
siäl,
Far wäl min högsta lust, far wäl min wän
farwäl!
Den högste gifwe dig så mycken frögd och
lycka
Som iag har tårar fält på detta pappersstycke;
Så stor som sorgen min, så ware städz din
frögd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
