Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Silfverskrinet. Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
BO BERGMAN.
ting sådant. Lifvet har godt om dessa
små stillsamma tragedier, där olyckan
kommer tassande på filt och stryper sina
offer utan ett ljud. Han fick icke tid
att gå och möta henne mera; det blef
längre och längre mellan hennes besök,
och slutligen upphörde de alldeles.
Han var ensam igen med sina böcker
och protokoll. De sista löfruskorna, som
hon haft med sig hem från skogen, voro
utkastade för längesedan, några
garnhärfvor och en handske, som luktade
parfym, slängda undan i en vrå. Till en
början fanns nog tomheten efter henne;
ett skratt från gatan, ett ord i en
tidning, idel småting kommo minnet att
smärta som en blottad nerv. Hon själf,
var hon lycklig nu? Det blef väl att
fortsätta på ateliern, gå och låtsas som
ingenting händt, gnola och prata och
klippa tygremsor. Men kamraterna skulle
märka det; de skulle höra det på hennes
skratt, som blef tunnare och tunnare,
tills det brast tvärs af. Hon skulle lägga
ihop sitt arbete långsammare om
kvällarna, icke ha så brådtom i dörren, icke
snafva i trappan, gå varsamt och stilla,
det var god tid. När hon kom hem,
hade hon fadern, som väntade på maten
och kanske grälade. I ett hörn stod
silfverskrinet, men hon ville icke se på
det . . .
Allt detta satt nu assessorn och
lagade ihop i sin fantasi, medan dagarna
blefvo kortare och himlen hängde fuktig
och tung öfver taken. Hans sommar
gled undan i ett grått töcken, lades som
en afslutad episod till alla de andra, af
hvilka lifvet består. Snart kände han
ingen saknad längre, och till sist
tröttnade han att ständigt hålla tummen på
sitt samvete för att klämma fram en
passande själfförebråelse. Det var som
det var; tiden fick böta refvorna.
I de dimmiga höstkvällarna brusade
nu stadslifvet omkring honom i gasbloss
och väta. Människorna hade feber;
sommaren satt i blodet ännu. Man roade sig
så mycket bättre med den där kittlande
frysningen öfver ryggen, att det var slutet
på karnevalen och att vintern stod bakom
med snö och tystnad och stängda rum.
Assessor Wendt drogs också in i
hvirf-veln och fick ett plötsligt intresse för
sina medmänniskor. Han gick på
middagar så långa som en predikan och
svalde alla rätter och dumheter med ett
ståndaktigt småleende, han spelade whist
om lördagskvällarna och lät invälja sig
i sällskap för befrämjande af allt möjligt,
som icke angick honom. Det var en
förströelse att drifva med strömmen; man
betalade sin plats i samhället som på
teatern, och sedan var det samhällets
sak att roa en. Det gick också tämligen
lätt för sig, om man icke begärde för
mycket.
Människorna voro inga gudar, som
strödde lycka ur ymnighetshorn, men de
voro heller inga onda fantomer att
ständigt vakta sig för — han kom ihåg sina
egna tankar från en gammal promenad.
De flesta voro stackare, en smula löjliga,
som fingo blodet till hufvudet för en
småsak men afväpnades med några ord.
Assessorn fann dem tillgängliga och
trifdes bra ibland dem. Hans
umgängeskrets vidgades högst betydligt på ett par
månader. Ett gammalt krigsråd var
envisast i sin vänskap, och dottern såg
icke illa ut. Man kunde använda en
ledig timme sämre än i den ståtliga Vilma
Gerles sällskap. Hon hade en odlad smak,
en egen lugn säkerhet, som lade allting
till rätta och bröt udden af hvart
ömtåligt ämne. Åtskilligt skvallrade nog
om de trettio åren, men hon gjorde ingen
hemlighet af det, och slutet blef, att
assessorn kände sig allvarsamt
imponerad. Det var icke tal om något sådant
som kärlek, när han bestämde sig för ett
frieri; hon passade honom, och han själf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
