Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Silfverskrinet. Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SILFVERS KRINET. 33
var ju ett förmånligt parti och fick
därför utan svårighet hennes samtycke. När
han gick hem på kvällen, var han
uppriktigt lycklig. Det föreföll honom som
han gjort upp bokslutet med sin
ungdom och fått ut ett långt bättre resultat
än han väntat. I den kalla, friska luften
ljödo hans steg hårdt och säkert.
Gångarna i Humlegården voro strödda med
svarta kvistar, och alla höstens afblåsta löf
hade frusit fast i marken och liknade en
brokig mosaikinläggning. En blek måne
ilade och ilade däruppe mellan skyarna.
Krigsrådet bodde i Klaratrakten. Det
var ett gammalt hus med låga, mörka
rum åt skuggsidan. Han såg icke
mycket folk hos sig och kom sällan ut.
Assessorn hade träffat honom några
gånger på schacksällskapet, och när vädret
var för svårt för reumatismen, spelade de
hemma hos Gerle. Nu voro de gamla
bepröfvade motståndare, som kände
hvarandras taktik och rökte en cigarrett
mellan hvart drag. Allt gled samman i det
långsamma och värdiga tempo, som
tillvaron en gång tagit i de låga rummen
vid den tysta gatan. Det såg ut som
slumpen vore afskaffad här, ingenting
skedde, som icke borde ske, själfva
olyckan skulle icke vågat sig in oanmäld.
När han satt och talade med sin fästmö
och hörde hennes ljusa, fasta stämma,
som punkterade orden liksom droppars
fall, kom stillheten öfver honom, en känsla
af att här ändtligen var hamnen.
Hennes händer voro som en moders, och
med ansiktet i hennes knä hade man
ingenting att önska. Den lifvets
förvirrade mångfald, som bröt sig där ute som
ljuset genom ett prisma, samlades här
till enhet; allting blef så stort och klart
och enkelt.
Det kunde icke bli fråga om någon
längtan mera; hvad skulle man längta
till? När man skildes om aftonen, visste
man ju, att nästa dag skulle komma lika
vacker, och att den skulle gå som den
kommit. Vid femtiden ringde assessorn
på vid den lilla lustiga tamburdörren
med de färgade glasrutorna, och Vilma
var till mötes, ljus och lugn, händerna
framsträckta och ett leende på läpparna.
De följdes in i salongen, där ett helt
bord stod dukadt med
lysningspresenterna, och de tågade rundt omkring
bordet arm i arm och beundrade och sade
kvickheter. Det kom nytt för hvarannan
dag; man hade bara att hösta in och
säga tack.
— Folkets offer, sade assessorn
skrattande. Det här är bättre än att vara
öfversteprest och heta Calchas.
— Ja, nu skall du se. Här är det
sista . . .
Hon räckte honom ett temligen tungt
föremål, inviradt i silkespapper.
Ögonen hade sin vanliga ogrumlade blick,
medan hon betraktade honom, ansiktets
linjer lågo jämna och rena, bara en åder
bultade i tinningen. Assessorn stod med
ett skrin i handen. Det var ett arbete
i drifvet silfver, ovalt till formen; på
locket, som hade skapnaden af en mussla,
var ett namnchiffer ingraveradt, och
sidorna föreställde ett sjölandskap med
badande nymfer.
— Är det inte utsökt? Jag har suttit
och beundrat det hela förmiddagen.
— Jo, sade assessorn; han kände
strupen torr och stirrade fascinerad på
nymferna, hvilkas lek stelnat i silfret.
Vassen reste sig aldrig ur sin bugning,
vattenringen flöt aldrig ut, och dropparna
i håret blefvo hängande där för evigt.
Hans förvirring var snart borta, men
hon hade sett tillräckligt. Det var alltså
sant; hennes instinkt hade gissat rätt.
Den unga damen, visiten på
förmiddagen . . . En kvinna tar icke miste på
sådana saker. Det märks på ögonen,
och dessa okända blickar, som sett in
i hennes, skyggat och vändt tillbaka,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
