Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Silfverskrinet. Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
582
BO BERGMAN.
kretsat som fåglar kring den som vill
plundra deras bo, de kunde ingenting
dölja, de hade sagt allt. Hvad det så
var löjligt allt det mystiska, som hon
släpade med sig, den stackars lilla
intrig-makerskan. Hon nämnde icke sitt namn,
skulle icke få säga hvem som skickat
henne, det skulle vara en hemlighet för
assessorn, o. s. v. Det var som
treåringarna, när de lekte kurragömma;
man tog en sjal öfver hufvudet, och så
var man borta, och så skulle det en
öfvermänsklig list till för att leta reda
på en. Vilma Gerle skrattade . . .
Hela förmiddagen satt hon och vände
på en breflapp, som hon funnit i skrinet.
Den var ställd till henne, adressen
skrifven med korta, ovana bokstäfver. Hon
ville rifva sönder den oläst; hon kunde
ju historien utantill ändå. Hade hon icke
upplefvat alltsammans någon gång förut,
det där med tårar och angifvelser och
förstörelsebegär? Men brefvet blef
liggande i hennes ficka, och nu kom hon
ihåg det, när krigsrådet och assessorn
försvunnit till sina schackpjeser.
— Det var sant, sade hon och
gick in till de spelande och stannade
med handen på assessorns axel, det låg
ett bref i skrinet.
— Det skall tusan spela med
förälskadt folk, brummade hennes far. Din
fästman är omöjlig i dag, kära Vilma.
Assessorn hade ingen redig tanke i
hufvudet längre. Handen på hans axel
fick en tyngd som den varit af bly. Han
trodde sig säker, trodde sig i hamn, men
nu kom det alltsammans. Nu åkte
olyckan upp, det dunkade i hans hjärna som
hofvar hade trampat, det skrällde i
öronen, närmare och närmare kom det,
ingen räddning möjlig . . .
Plötsligt hörde han sin fästmö säga
med en röst som om den kommit ur
ett annat rum:
— Det var från farbror Leman,
skrinet. Han gratulerar, och så hälsar han
och frågar hur det är med pappa . . .
— Matt, sade krigsrådet och smällde
kungen i brädet. Hans små hvassa ögon
glimmade fram ur röken. Revanche i
morgon — han puffade assessorn i ryggen
och gick in till sitt.
Salongen låg halfmörk, bara en ring
af ljus omkring brasan och ett lyktsken
från gatan i hörnfönstret. Assessorn blef
stående i tom likgiltighet; han såg sin
fästmö gå fram och kasta ett papper på
elden och väntade, att hon skulle säga
någonting. Hvarför teg hon? Det var
en orätt mot honom den där tystnaden.
Han behöfde icke tåla den, han kunde
ropa, skratta också, om han ville. Han
kände en plötslig förbittring, mot hvem
eller hvad visste han icke, men en
förbittring, som kramade ihop strupen. Det
var detsamma hvad som hände nu; men
hvarför kom det icke?
När han såg hennes ansikte, hvitt och
stelt, vändt mot lyktskenet, blef han
skrämd och ville tala, men en åtbörd
hejdade honom.
— Det är inte det här, sade hon,
och rösten hade en underton, som han
icke kände igen, det är inte det här . . .
Men jag fryser. Lifvet är så grymt:
det kan aldrig glömma. Man får tillbaka
allt, det är bara att gå och vänta och
bli gammal och aldrig vara säker, höra
det komma tassande bakom sig, känna
det som en kall pust i nacken, vakna
om nätterna och tro, att nu är det här.
Jag är rädd för lifvet.
Hon tystnade och vände sig mot
assessorn som om hon sökte ett svar. Men
assessorn hade intet svar att gifva; han
ville förklara sig, tacka henne, säga något,
hvad som helst, men det kom inga ord,
och sakta böjde han sig ner och kysste
hennes händer till god natt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
