Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Gaston Paris. Af Werner Söderhjelm. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GASTON PARIS.
589
handlingarna, af hvilka vi för öfrigt känna
så få. En versrad, stundom ett enstaka
ord kan öppna för oss en oanad inblick i
en hel värld af tankar, känslor och
lefnadsförhållanden. De som helga sitt arbete och
sitt lif åt den litteraturhistoriska forskningen,
rätt uppfattad, kunna vara säkra på att icke
ha användt dem förgäfves, om de blott i
någon del fört denna forskning framåt. En
ytlig publik, som finner den tid väl använd,
hvilken den förbrukar på tusen lika
fåfäng-liga saker som sina nöjen, förvånar sig
mången gång öfver litenheten af ett
om-. råde, inom hvilket ett helt lif af studier
kan rymmas; den förstår icke, att
forskningens djup mera än ersätter hvad som
brister i dess bredd . . . Historiens
psykologi, som är en granskning af
mänsklighetens samvete, kan framställas endast på
grund af en oändlighet af utomordentligt
exakta och ofta utomordentligt fina
detaljundersökningar; det är kanske för tillfället
den minst framskridna af alla vetenskaper,
hvilket kan förklaras af dess vikt och dess
omfattande art . . . Men tack vare den
minutiösa precision, den stränga metod, den
på samma gång breda och rigorösa kritik,
som fordras af dem, hvilka för närvarande
idka litteraturhistorisk forskning, skall denna
snart kunna skänka den vetenskap, af
hvilken hon är beroende och som själf i sin
tur är blott en underafdelning af den
egentliga psykologien, ett verkligen nyttigt och
omedelbart brukbart tillskott ...»
Denna volym omfattar, utom de redan
nämnda uppsatserna om Paulin Paris och
Rolands-sången, ännu fem uppsatser, alla
af stort intresse äfven för icke-fackmannen;
särskildt beaktansvärda äro för innehållets
vikt och framställningens breda drag, mèd
öppnade horisonter åt många olika håll, de
som behandla »medeltidens poesi» och »den
franska litteraturens ursprung» — det är
inom trånga ramar karaktäristiker af
tids-psykologiskt och litteraturpsykologiskt värde,
sådana rnaninom den historiska forskningen
sällan träffar på. Tio år senare gaf Gaston
Paris åt »des esprits curieux et ouverts,
mais non spécialisés», som han säger, ett
annat band liknande uppsatser, till
antalet åtta, föregångna af en inledning, däri
några förträffliga synpunkter rörande den
franska litteraturens förhållande till andra
länders framställes och innehållande bl. a.
briljanta öfversikter öfver tolfte, fjortonde
och femtonde århundradenas litteratur samt
tre högst intressanta folkloristiska studier.
Dessa volymers stora succés — den första
är redan upplagd fyra gånger — visa, att
publiken förstått sig på både afsikten med
dem och deras utmärkta innehåll, och lifligt
skulle man önska att snart i ett likadant
tredje band få åter läsa så ypperliga essayer
som de i Revue de Paris offentliggjorda
om Tristan och Isoide, om
Tannhäuser-sagan m. fl.
Men om ock en sådan del låtit vänta
på sig, så har därmed icke Gaston Paris’
populära skriftställeri upphört. Kort efter
sitt inval till franska akademien 1896
publicerade han en volym Penseurs et poètes,
i hvilken han samlat uppsatser, som lågo
utom området för hans egentliga arbetsfält
och som han af särskilda, mest tillfälliga
omständigheter föranledts att skrifva. Där
ingå tvenne vidlyftiga studier öfver moderna
författare, den store provençalen Frédéric
Mistral och den fine skalden-tänkaren
Sully-Prudhomme, en biografisk teckning öfver
den utmärkte, i förtid döde orientalisten
James Darmesteter samt mindre
omfångsrika om ock knappast mindre förträffliga
karaktäristiker af Renan, historikern Sorel
och målaren Bida —• alla för öfrigt nära
personliga vänner till författaren. De
tvenne förstnämnda uppsatserna synas mig
i sin trots den genomskinliga konstnärliga
formen rent vetenskapliga hållning betydligt
öfverträffa hela den mängd af litterära och
litteraturhistoriska essayer af större eller
mindre ryktbarheter, som öfversvämma våra
dagars franska bokmarknad. Detta slag af
essay har i mångas hand i Frankrike
nedsjunkit till ett mer eller mindre spirituelt
kåseri, och där författaren bemödar sig om
en seriösare ton är det mera för att afvinna
ämnet någon originel synpunkt och
ensidigt försvara densamma än för att från
alla håll belysa och grundligt studera det.
Åter en gång och tydligt för alla, lärd och
olärd, har Gaston Paris i dessa uppsatser
visat, huru en öfverlägsen ande kan förbinda
djupgående granskning med vid syn och
hur tankarnas fullhet, närvaron af fakta och
kritikens behärskade lugn kan gifva
innehållet en charme, som de smidigaste fraser
icke kunna komma åstad.
Härmed är också i korthet Gaston
Paris’ förnämsta kännemärke som stilist
angifvet. Hans prosa är framför allt hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
