Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - På bicycle genom Italien. Af Ragnar Östberg. Med 2 bilder af författaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ BICYCLE GENOM ITALIEN.
60J
Den gröna campagnan låg vidöppen och
kall i den nyktra morgonsolen. Inga
byar, inga små landthus, endast en och
annan kägelformig, halmtäckt koja för
väktare och herdar. Inga vägvisare eller
milstolpar, då och då endast en
åsne-ridare med fötterna släpande i marken,
moltyst och allvarlig — ett lass med
ris -— en ensam ryttare med svajande
kappa och några bönder, spridda på
fältet. De skygga med handen och
svara på mitt rop efter vägen till
Monte-rose:
— »Diritto, Signore, sempre diritto.1»
— rakt fram, ständigt rakt fram. Det
svaret är gifvet och alltid sig likt, vare
sig vägen är enkel eller grenig som ett
japanskt parasoll. Landsvägen började
antaga den mindre angenäma karaktären af
en lava-bädd, där hjulen släpade sig fram
i den tjocka sanden ända till Monterose.
Två af stadens invånare ha vågat sig ut(
i solen. De se på hvarandra och mena
tydligen att mannen, som rullar, är mindre
klok. De peka till vänster på min fråga
efter en osteria, och jag finner en fuktig
liten källare, en mörk spis, en långbänk
och ett bord med ett handfat maccaroni.
Efter en stund ligger byn långt
bakom. Upprepade anslag på höga
stänger med nBanditah och »Bandita caccia /»,
den ensliga vägen utefter, kommo mig
att öka farten ansenligt fram till den
halfannan mil bort liggande staden
Ron-ciglione, som kryper uppför en
långsträckt och stenlagd brant, och där det
sades mig, att vägen var ungefär likadan
hela sträckan till Viterbo. En sänkning
kom dock strax på andra sidan staden
ned emot en liten blåtindrande insjö,
»Lågo di Vico», glänsande i solen och
inbäddad i guldblommiga häckar, som
hängde öfver vattnet.
Sedan bar det upp och upp i
oändlighet. Sadeln endast snuddades vid,
hufvudet låg upp- och nedvändt någon-
städes framför pistongen, och som på
en stege flyttades den ena foten efter
den andra på pedalen. Ännu en backe
och ännu en och ännu brantare. Milen
var gången och — — men hvad nu r
Hvad är det åt bicyclen? Den går ej;
en tum. Förmodligen hål på
kautschuken midt i ödemarken! Jag stiger af
och ser min häst i munnen, men kan
ej upptäcka någon brist och skulle sitta
upp igen, då jag hejdades vid anblicken
af det landskap, som låg djupt inunder.
Aldrig tänkte jag att jag rullat så
högt! Midt på en ås hade vägen strukit
fram. På ena sidan, långt borta, låg den
blå sjön i sin mörka bergram, och på den
andra, ännu långt djupare ned, utbredde
sig otaliga kedjor af berg bortom berg
och fält, mattgula, blånande och violetta^
i en ånga utaf sol. Täta rader af hvita
moln strödde ut sina skuggor, liknande
flockar af svartblå små sjöar, som sakta
vaggade fram öfver fälten, bytte form
och dunstade bort för andra, som följde,,
och långt borta och högst bland molnen
glimtade Abruzzerbergens ljusa kammar,
hvita som snö.
En herde med sin svarta hjord kom
nedifrån och stannade på vägbranten.
Han såg tillbaka ned i dalen och skimret
och ropade, då han fick syn på mig:
»Oh, Signore — com’ è bello!» med
dessa långa, hvilande, utdragna e, som
äro ljufliga för örat att höra.
Då jag gående fortsatte stigningen
upp och undrade, om jag ej snart nått
himmelen, stötte jag på en vägarbetare,
som, se’n jag matat honom med
tändstickor, vänligt pekade, som i sagan, på
backhöjden och sade:
»Se’n blir det brrrr––-ända
fram .till Viterbo.»
Och det var sant. En lång, oafbruten
utförsbacke följde med väggar af rosor
och häckar med hängande, guldgula
klasar. Ju fortare och djupare ned det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
