Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - På bicycle genom Italien. Af Ragnar Östberg. Med 2 bilder af författaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6O4
RAGNAR ÖSTBERG.
bar i dalen, dess högre och
mångstäm-migare blef fåglalåten, och då Viterbo
ringmur och gamla torn stucko upp i
luften, skar min velo genom ett
bedöfvande sorl af majyra sångare.
Om några dagar satt jag åter en
dimmig morgon i sadeln på väg mot
Orvieto. Endast de mest upprörande
rop förmådde vända på de italienska
körsvennerna, som för solen avancerade
med ryggen först eller slumrade med
ansiktet mot vagnsbottnen. Snart nog
blåste dimman bort, och mellan de höga,
svarta pinjerna vid vägen skymtade den
ljusa staden Montefiascone, glimmande i
morgonsolen på sin höjd med hela slätten
nedanför i djup skugga.
I en ständig stigning slingrade vägen
i allt bergigare trakter utan boningar
och utan folk. Ej ett fordon på två mil,
ej ett svin, inte ett får ens! Med fröjd
hälsade jag dä på afstånd skymten af
en svart gumma på en grå åsna. Hon
kröntes af en ofantlig, skyggande
halmhatt och hade kafvat upp sina kjolar
öfver åsnans nacke, så att hennes allt
ofvantill bara ben sväfvade ner fritt i luften,
på ömse sidor om åsnans buk.
»Hej! Signora, come sta?» ropade
jag till henne i förbifarten — och hon
tittade och grinade och stirrade på mina
knäbyxor, som hon fann för besynnerliga
och — båda vände vi oss om och båda
sågo vi på hvarandras ben och skrattade
ät hur roliga de sågo ut och hur
be-fängdt vi hade styrt ut oss. Hon gladde
mig hela branten uppför, tills jag glömde
henne för en ny märkvärdighet, —
begynnelsen af det härliga Umbrien.
Vägen hade helt tvärt mynnat ut på
en höjd, och innan den i långa
zig-zag-linjer sänkte sig ned till slätten, strök
den utefter en tvärbrant, som låg
vidöppen emot de väldiga vidderna
nedanför. Viterbo-bergen bredde en lång, mörk
skugga ut öfver dalen, där ett nät af
vägar strök mellan de gröna fälten,
öfver-sållade af här och där som bollar
kastade olivkronor, och i glänsande ljusa
färger reste sig midt i dalgången
Orvieto på sin bergplatå. Domen glänste
öfver murar och torn och stod hvit mot
bergen på andra sidan dalen, hvilka,
lätta och blå, reste sig högt ofvanom
staden. Nära öfver vägens räcke hängde
tunga fikonlöf, och cypresserna vid sidan
stodo som svarta pelare mot de ljusa
rymderna där nere.
Efter ett långt andedrag af ögonfröjd
anträdde jag sakta färden nedåt
utförsplanet. Det bar i långa skruflinjer ned
utför branten och tvärs öfver dalens
sänka, och så åter uppför mot
stadshöjden.
På »Albergo delle Belle Arti», dit jag
naturligtvis rullade, stod det skrifvet,
stort och rödt:
ÖN PARLE FRANCAIS
ENGLISH SPÖKEN
MAN SPRICHT DEUTSCH.
Se’n jag förgäfves försökt mig på
de tre annonserade tungomålen, gaf mig
min förargelse mod, och jag ropade på
italienska (på min italienska): »Ma,
dia-volo, chi paria tutte queste lingue?»
»Ah — Signore, il maestro del
albergo, chi habita Napoli», svarade den
lille uppassaren, älskvärdt som ett barn.
Jag klappade honom lätt pä axeln, tog
min bicycle under armen och förde henne
upp på mitt rum.
Enligt min »Gliida Ciclistica d’Italia»,
en ganska väl utarbetad vägvisare för
hela Italien, skulle routen till Perugia,
beläget nio mil nordost om Orvieto,
lämpligast gå ett stycke utefter Tiberns
biflod Paglia och sedan snedt uppför
den långa bergsträckningen och öfver
Città delle Pieve. Jag valde emellertid
en annan väg, gående tvärs öfver bergen
och rakt i öster emot Todi för att sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
