Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - På bicycle genom Italien. Af Ragnar Östberg. Med 2 bilder af författaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6O8
RAGNAR ÖSTBERG.
ligen uttömd som en omvriden trasa,
släppte jag handlöst bicyclen i diket
och ramlade själf nedanför i den branta
vägsluttningen, där cactus och oliver
gåfvo skugga.
Det var något alldeles nytt! — En
paradisisk domning, som jag aldrig drömt
om — och orörlig andades jag länge
all den balsam, vinden, skuggan och det
mjuka gräset bredde öfver mina arma
leder......Från vägen ofvanför trängde
några röster ned, som tycktes undra,
hvar mannen fanns till maskinen i diket.....
Småningom fick jag syn på olivbladen,
som prasslade öfver mitt hufvud, och
skönjde två kvittrande fåglar, som
hoppade på grenen. — Något hvitt föll ned
därifrån, midt i ansiktet — och påmind
om tillvaron tände jag en cigarrett.
Siestan var slut. Äter på vägen
förvånades jag öfver att känna mig
pånyttfödd, trampade med glädje och gamman
och nådde Rapolano och frukosten, —
men paradiset låg kvar i gröngräset.
De återstående tre milen till Siena
gingo genom besynnerliga, gräs- och
skoglösa trakter af kuperade, askgråa
marker och sandtorra fält utan spår till
odling. Först ganska nära staden
slutade denna öken och byttes i en
lum-mig grönska, där ljusklädda svarta flickor
i väldiga, svajande halmhattar kommo
från Siena vägen utefter i solnedgången.
Ovisst är, om domen eller de vida
hattarna med banden bundo hårdast vid
Siena, men först efter veckor kom jag
därifrån. Vägen ledde mot Firenze
genom »porta Cavollia» till det
halfvägs-liggande Poggibonsi. Det bar genom
by på by, småstäder och medeltida
fornlämningar, förbi ruiner och gamla torn in
i det rika och yppiga Toscana. På
andra sidan floden Pesa vidtog så den
sista branten, lång och tung till San
Casciano.
Och sedan en enda lång utförsbacke.
Jag hälsade den med ett djupt andedrag,
sträckte ut mina fötter öfver framhjulet
och gled ned och ned under solfjäderns
läskande slag.
Mellan fläktarna skymtade jag så hur
en stor stad allt mer växte upp ur dalen,
hur ett högt och fagert torn och en
väldig kupol reste sig tillsammans upp
emot de blå bergen, och jag undrade,
om detta kunde vara Firenze. —
Det var redan skumt, då jag nådde
stadsporten, och innan jag gled in på
gatan emot Arnö frågade jag vakten:
»Är detta Firenze, blommornas stad?» och
hörde honom svara: »Si, Signore.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
