Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Liv. Novellett af Sigbjörn Obstfelder. Öfversättning från norskan för »Ord och bild»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIV.
Novellett af SIGBJÖRN OBSTFELDER.
Öfversättning från norskan för »Ord och bild».
DET finnes i en stor stad dunkla
vrår, undangömda gator med
besynnerliga namn, namn som
väcka aningar om ett lifvets skumrask,
hvari mycket försiggår, som icke en gång
böcker veta något om.
Jag bor nu vid en sådan gata. Det
är så tyst i den. Det kan hända att
en mjölkkärra kör förbi eller en kolvagn
eller att en skärslipare går från hus till
hus. Men efteråt blir det dubbelt så
tyst.
Inga rika eller »fina» människor ser
jag, ingen af dem som stå i tidningarna
eller i statskalendern. Och likväl hafva
de, som jag möter, så mycken adel i
ögonen. Hvem vet? Kanhända hafva
de däruppe i de stora mörka stenhusen
en hemlighet: ett ljust hörnrum, en
kanariefågel, en katt bland blommorna i
fönstret, en ärfd teservis af gammalt
porslin.
När jag om kvällarna kommer hem
och från storgatorna svänger in i min
gränd, begifva sig mina tankar in i en
ny, egendomlig värld. Det finnes intet
som öfverröstar dem här.
Icke långt från min bostad finnes det
ett källarkafé, som jag ofta besöker, när
det skymmer. Det är då vanligtvis
tomt. Jag trifs så väl med att sitta där.
Jag kan blifva sittande där så länge, så
länge.
Ord och bild, g:e årg.
Jag vet knappast, hvarför jag tycker
om det. Jag tror att oftast tänker jag
icke en gång, har blott en känsla af
fred, af att alltsamman är tyst nu, att
de stora, tunga spörsmålen och de
förfärliga tviflen och allt det där patetiska,
det finns icke där, af att jag andas
stilla och människor gå omkring mig
och syssla och lefva så ljudlöst, utan
klagan och utan att fordra att just jag skall
taga del däri.
Så kan det också komma bilder och
minnen, något liksom långt bortifrån,
skogssus, hafssus, barndom i sol. Det
gör icke ondt. Det är icke mera något
som rifver upp inom mig. Nej, det är
som laternamagica-syner, som mjukt glida
förbi mig där nere i källaren, under det
att jag långsamt dricker kaffet.
Det är visst något af det samma som
man känner, när man en sommardag
sitter i en liten landtkyrka. Dörrarna
stå öppna. Hödoft smyger sig in. Och
bortöfver golfvet här mot altaret flyta
färgade solstrimmor. Dem sitter man och
ser på, och allt annat blir som dröm.
Ja, allt annat blir dröm.
Jag känner ju några få människor i
denna stad, men det är sällan jag
besöker dem. Och jag gör det med en
egendomlig rädsla. Det är som vore
39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
