Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - När Forsmarks bruk brändes af ryssarna 1719. Efter en gammal »famille-genealogi» af Carl Hellström. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
618
CARL HELLSTRÖM.
—• och efter hvar motgång hoppats på
nytt! Men alltifrån det att ryssen för
nio somrar sedan på Viborgs brända
tomt fått fast fot i Finland, hade den
stackars befolkningen på Upplandskusten
mest haft oro och plåga för sig och de
sina.
Herrarna hade ej längre fått till sina
grufvor de billiga sachsiska krigsfångarna,
och ständigt utskrefvos nya krigsgärder:
husbönder och lakejer fingo betala för
begagnandet af peruker, liksom matronor
och pigor för sina fontanger;
gruffog-darna måste kitsligt uppskrifva en mängd
små oskyldiga förnöjelser, som i allt
elände ändå voro till tröst — men,
förstås, krigsgärden måste betalas, och så
fick det väl vara med den saken!
Värst var det likväl för bruks- och
grufvefolket samt allmogen, när man
gick där med sina bekymmer och
stirrade sig blind på de högresta
vård-kasarna, ifall en liten rök snart skulle
båda en stor eld — eld för hus och hem!
Sönerna voro i fält och svält, i nöd
— kanske död —, och kvinnfolket, som
släpade för gården, kunde knappt få
ihop till mat åt ungarna, som gingo där
så glåmiga som blåkalfvar!
Och så fram med alla gömda byssor
och pikar till att på gamla dar lära sig
exercera för någon kvarblifven buss, en
invalid, som jäntor och käringar kunde
gapa sig fördärfvade efter. — Nu hjälpte
det ej ens att vara grufkarl — töcken
en hade allt hittills varit befriad från
krigstjänst — –-men, förstås, man
skulle väl inte heller låta ryssen utan
vidare ta landet! man skulle väl försvara
sig, må veta!
Sådan var stämningen i Roslagen:
öfverallt tryckt, ehuru här och hvar en
fläkt af beslutsamhet friskade upp
sinnena. —
Hoppet hade dock dött — segerns
hopp.
Herrarna med de stora perukerna och
de galonerade rockarna hade icke låtit
kungens hand komma längre än till
värjfästet! eljes hade det aldrig gått så
galet, att nu, när ostliga vindar drefvo
mot land issörja och bleka flyktingar,
rykten kunde smyga kring, hurusom
ryssarna i flera hamnar samlade galerer och
andra lätta krigsfartyg för att härja de
svenska kusterna.
Det var i sanning mörker och en tung
Herrans hand öfver Svea rike! Man
såg dock till, att vårdkasarna voro i stånd
samt att vakt hölls och så kom det
lugnande besked om att svenska härens
generalissimus, Hans Durchlaucht
Arfprinsen af Hessen, förmått Hennes
Majestät Drottningen och deras Höggrefliga
Excellencier i Stockholm att låta en
general med en tillräcklig arméstyrka
bevaka och beskydda Roslags-skärgården
samt betrygga alla möjliga inlopp mot
fientliga landstigningar.
Detta var alldeles förträffligt, och med
glädje såg man general Zöge i spetsen
för 800 finska dragoner marschera
landsvägen fram mot Forsmarks gamla bruk,
hvilket han utsett till lämplig
operationsbasis för sin tilltänkta defension.
De finska dragonerna voro bepröfvade
karoliner från Storkyro och Armfelts
tåg mot Trondhjem, deras general Bengt
Fabian Zöge likaså — ehuru denne
senare måhända hellre skulle hvilat ut
efter det sista besvärliga fälttåget eller
deltagit i Hans Durchlaucht Arfprinsens
glada jaktpartier än att häruppe i
skären försöka att mota ryssar.
I god ordre med flygande fanor och
fullt spel marscherade dragonerna fram
till bruket, och då till denna kärntrupp
sällade sig alla vapenföra män —
stridbara roskarlar och käcka valloner
—-så utgjorde det hela en rätt
aktnings-bjudande styrka.
Det var därför med en känsla af till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
