Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - När Forsmarks bruk brändes af ryssarna 1719. Efter en gammal »famille-genealogi» af Carl Hellström. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR FORSMARKS BRUK BRÄNDES AF RYSSARNA 1719.
6i9
till bruket, sedan fienden ånyo gått
ombord på galejorna.
Ilbud hade emellertid sändts till
generalen med anhållan om succurs och
berättelse om det som passerat — men
han satt där vid Vamstad
gästgifvaregård och tyckte förmodligen, att det gick
den civile klåparen rätt, som på egen
hand ville fuska i krigets konst och det
uppdrag, som hade blifvit honom, den
erfarne generalen, gifvet.
I vrede ruskade han på den stora
peruken och lät hälsa sin f. d. värd, att
»Generalen vore färdig att med sin
mi-itaira konst och styrka vända sig mot
själfva egendomsherren och hans folk,
om han icke afstod från ett företag, som
honom icke tillkom».
Klockan 4 på eftermiddagen hade
fienden ånyo landstigit och ryckte upp
mot bruket, och nu synes det som om
en af generalens enligt konstens regler
utsända patruller händelsevis kommit
skogsvägen nedåt och stött på fienden
under hans frammarsch, där han kom
med hela sin force; de kastades tillbaka
och förenade sig med det vid gården
under bruksherrens befäl samlade folket.
Emellertid hade fienden, som tillräckligt
fått smaka, hvad välfàgnad man helst ville
bjuda på, hunnit ställa upp sig i ordre
de bataille på den stora ängen öster om
bruket — afvaktandes ett gynnsamt
tillfälle att börja anfallet; men då ankom
generalens svar, dragonerna måste draga
sig tillbaka, och de Bèsche, inseende det
omöjligt att längre försvara hus och hem
samt att fortsatt strid skulle vålla endast
förlust af människolif, befallde arbetarna
skingra sig, hvilket blef ett tecken för
mordbrännarna och de roflystna skarorna
att börja med en plundring, som
ursinnigt och hänsynslöst, endast af lusten
att förstöra, sköfiade, brände och
jämnade med marken fem stora och vackra
byggnader vid herrgården, vidare alla
bruks- och åbyggnader, den välskötta
trädgården och allt annat, löst som fast,
hvilket endast genom sin egenskap att
»finnas till» retade det vilda ursinnet.
Familjeminnen och konstskatter
vanhelgades — ja, en hel släkts
förmögenhet, samlad genom insikter och flit,
förstördes, förintades.
Kunna vi, fredens barn, ens tänka oss
hur det skulle kännas att se råa händer
vanställa, slita sönder, krossa allt det
sköna, som vi sätta högt! Kanske att
se rusiga vilddjur våldföra sig på dem,
som äro oss kära!
Detta sista undgick likväl den
ruinerade bruksherren; han lyckades att föra
sin maka och sju barn i säkerhet ut på
en skogsholme, hvarifrån dë dock med
smärta måste bli vittnen till förödelsens
styggelse och låta sina sorgsna tankar
till afsked följa den hvirflande
brandröken.
»Vinkällarne — säger genealogien —
voro så rikligen fyllda, att ryssarne, som
voro nog talrika, gingo i beständigt rus
under den tiden de tillbragte på stället,
innan de hunno föröda allt. Hvad elden
icke kunde förstöra och hvad de ej hade
rum på fartygen att bortföra, försänktes
i hafvet, däribland flere tusen skeppund
stångjärn samt en mängd andra, tyngre
effekter.»
»Till slut rullades alla vinfat och
liggare upp på bruksbacken, tapparne
ut-röckos och det vin, som ej hann
förtäras, fick under Bacchanaliskt raseri
rinna ned i strömmen. Ett magasin af
flera centner krut, som sattes i brand,
ihjälslog likväl nogre Ryssar, til
Bruksfolkets innerliga glädie.»
Brukskyrkan var den enda byggnad
som blef skonad, ehuru hon redan i två
hörn blifvit påtänd. Då någon af
ryssarna på ett kyrkfönster upptäckte
namnet Nicolaus — förmodligen hade
glasmästaren, som satt in rutorna, ritat dit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
