Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Om bildande konst och uppfostran. Af John Kruse. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
<534
JOHN KRUSE.
och engelsmän, å andra sidan tyskar, då
det gäller konstsinne och säker smak, en
jämförelse som utfaller helt och hållet till
tyskens nackdel. Tysken har i de flesta
fall en grundligare boklärdom än både
fransmän och engelsmän, men i förmåga
att se och bedöma konstverk är han
afgjordt underlägsen. Träffande säger
Licht-wark: »Den bildade tysken, som uppträder
i ett engelskt eller franskt sällskap,
frapperar strax genom sin brist på förmåga att
åskåda. Han är så att säga konstblind.
Han ser blott hvad som visas honom, och
när han får syn på ett konstverk, har han tio
infall, innan han ens ordentligt betraktat
det, och börjar ögonblickligen att kritisera.
En af våra konstnärer, berömd för sina
träffande uttryck, Paul Meyerheim, sade en
gång; Tysken ser med öronen.»
Lichtwark vill nu först och främst lära
barnen att helt enkelt se och uppfatta det
sedda; sålunda väckes i främsta rummet
intresset. Härvid göres början med den
moderna konsten såsom den viktigaste och
lättast tillgängliga för en nutidsmänniska.
Barnen få vänja sig vid att noga och lugnt
betrakta ett mindre antal konstverk, så att
dessas alla detaljer fästas i minnet och
hela bilden läres utantill som en dikt. Detta
tillgår så, att läraren går med men icke
håller föredrag utan i stället utfrågar
barnen om allt det de se på bilden, så att
de själfva få öfva sig i att sätta sig in i
dess innehåll och redogöra för detsamma.
Läraren bör alldeles afhålla sig ifrån att
vilja meddela konsthistoriskt vetande, som
hastigt glömmes och icke är af någon större
inre betydelse för eleven. Barnet har
alldeles fullt upp att göra med iakttagandet
och tillägnandet af det sakliga innehållet,
hvars behärskande Lichtwark anser bilda
förutsättningen för den konstnärliga
njutningen. Och allt kritiserande af
konstverken vare sig från lärarens eller elevernas
sida bör på det strängaste undvikas. Det
sunda barnet har icke något behof af att
kritisera, det vill njuta, och det är just
detta det skall lära sig. »Lusten att
kritisera och höra kritiker har», säger
Lichtwark med mycken rätt, »i vårt århundrade
förstört den omedelbara glädjen öfver alla
stora konstföreteelser i millioners och åter
millioners hjärtan». Lichtwark anser, att
man bör börja med att på ort och ställe
visa barnen arkitekturens skapelser, där-
efter går man öfver till hemtraktens
landskap, och sist i ordningen komma besöken
på museerna. Här börjar man med sådant,
som närmast intresserar barnen, såsom taflor,
hvilka ha någonting att berätta:
genrebilder och historietaflor, och går sedan
småningom öfver till porträtt, stilleben etc.
Efterhand ledas barnen genom egna
iakttagelser, ej genom teoretiska
predikningar, öfver till att från den blotta
historien ge akt på färgen och ana sig till det
egentligen konstnärliga.
Det är sålunda, kan man säga,
Sokrates’ gamla sunda uppfostringsmetod,
maieu-tiken eller den andliga jordemoderskonsten
Lichtwark här tillämpat på konstområdet.
Läraren skall blott genom sina impulser
hjälpa lärjungarna att låta rikedomarna i
deras eget inre springa fram i dagen med
en naturprocess’ organiska nödvändighet.
Då emellertid Lichtwark insåg, att lärarna
först måste närmare instrueras i sättet att
leda barnen till betraktande af konstverk,
så började han i slutet af 8o-talet med
årliga inledningskurser för lärare. År från
år ökades kretsen af deltagare, och 1896
bildades ur denna krets lärarnas förening
till vård af den konstnärliga bildningen
i skola7i. Man beslöt då anställa fcjrsök
med en skolklass under en vinter, och
resultatet af dessa »öfningar i betraktande af
konstverk i Hamburgs Kunsthalle» har
Lichtwark utgifvit i bokform 1897. Det
är en liten bok af ett rätt egendomligt och
lustigt innehåll. De taflor, som
ifråga-kommit vid beseendet, äro samtliga
afbildade i autotypi, hvarpå följa, stundom
ordagrant som de utfallit i verkligheten,
lärarens frågor och barnens svar. Den
första bilden är en modern variation af Den
förlorade sonens hemkomst (af
düsseldor-faren Vautier), och sedan följa porträtt,
enstaka figurer, landskap, stadsvyer o. s. v.
i behaglig omväxling. Det är en hel
rikedom af lefnadsvishet och humor, träffande
iakttagelser af lifvet, människorna och
naturen, som är nedlagd i dessa friska och
vackra samtal mellan läraren och eleverna
inför konstverken, och det svåra problemet
synes löst på ett sätt, som gifvit både
hjärna och hjärta ett rikt och ovärderligt
bildningsstoff. Men Lichtwark nöjer sig ej
med att sålunda genom att inverka på
barnen från själfva grunden arbeta på
konstsinnets uppodlande. I en rad af små,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
