Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Obstfelder. Af Gunnar Heiberg. Öfversättning från norskan. Med 1 bild - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OBSTFELDER.
637
Obstfelder ser på längre afstånd, friare,
mindre bundet. Hans medkänsla går också
till de fröjder, som tankesegrar, skönhet,
sammanhang gifva människorna.
Det är svårt att afgöra, hvilken som är
den störste konstnären, Munch eller
Obstfelder. Men Obstfelder är som människa,
som intelligens rikare.
Han tänker klart. Han känner
musikaliskt.
Hans underbara symfonidikter »Liv» och
»Sletten» hafva denna klarhet och denna
musikaliska känsla. Det är de mjukaste
toner, som hafva ljudit i norskt språk, och
dock äro dessa prosadikter så säkra i
formen, så tydliga, när någon tid har gått
efter läsningen, så fulla till brädden af
människokännedom, af medvetande om huru
glädje kan föda smärta, om hvilken tröst,
hvilket stort och lätt andedrag man kan
få af att hafva haft det tungt.
I hans kärlekshistoria »Korset», liksom
i hans efterlämnade »En Præsts Dagbog»,
finnes det en mildhet i allvaret, som är
bortom Munchs bitterhet och Vigelands stumma
anklagelser. Ingen dom öfver människor
eller öden eller gudar. Bara människans
röda blod som flyter. Hvad kan
människan rå för, att hon är sådan eller sådan?
Och finnes det någon annan, som kan rå
för det? Hvad veta vi, att vi skulle våga
döma?
Skalden blott vet, att de människor äro
honom kärast, som lefde lifvet starkast, ty
de göra honom själf rikare, och de göra
honom lifvets gåta mera spännande,
farligare, mera frestande, vanskligare, kanske
därför närmare sin lösning. De göra
honom själfva lifvet vanskligare. Och dit
måste skalden, som myggan till ljuset. Och
när han bränt sig, faller han lysande ut i
mörkret, ned för de stirrande, förvånade
människornas fötter.
Obstfelder hade mycket af Faust i sig.
Den eviga vandringslusten, det aktiva
förståndet, den öfverlägsna logiska
begåfnin-gen, hat till dimmigt tänkande, hjärna för
filosofi och matematik, föraktet för det
merkantila, törsten efter vetande och på
bottnen af allt detta religionernas religion:
begäret efter hvarför, hvarifrån, hvarthän. Han
skref »De røde Draaber», hvari akten
emellan Odd och Lili är så full af själ
och behag som de skönaste scenerna
mellan Faust och Margareta. Enkla som dessa
sigbjörn obstfelder.
och fulla af tragisk bebådelse. Han hade
som ingen norsk skald toner till att tolka
unga, oskyldiga flickor, unga jungfrur, som
solen börjar väcka.
Hans vackraste dikter påminna om
Wergelands. Stora i formen, hela i tonen.
Ingen af dem går öfver bäcken efter
vatten. De ösa af sig själfva. De göra icke
litteratur af det. De skrifva det så som
det är och som de känna det. Och detta
händer så sällan bland skalderna, att det
verkar främmande. Det är som om man
icke kunde tro, att det icke skall betyda
något annat och djupare. Och så är just
det, som står där, det djupaste. Ty det
kommer rinnande helt och hållet inifrån,
djupast nedifrån, rätt uppifrån det högsta,
till hvilket skaldens väsende höjer sig.
Det var julafton,
»og jeg gik ud paa Markerne,
ud blandt Stjernerne.
Min Skygge gled henover Skyggerne
af dødningarmede Træer.»
Har någon i enklare ord gifvit en så
stor bild, så tydlig, så handgriplig? Jag vet
ingen målare eller skald som har gjort
det skönare. »Ud blandt Stjernerne» —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
