- Project Runeberg -  Ord och Bild / Nionde årgången. 1900 /
638

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Obstfelder. Af Gunnar Heiberg. Öfversättning från norskan. Med 1 bild - 1 - 2

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GUNNAR HEIBERG.

638

huru hvilar icke himlahvalfvet nere på
jorden i dessa ord! Man behöfver icke se
upp för att se himlaljusen; man går bland
dem.

Jeg ser paa den hvide Himmel.

Jeg ser paa de graablaa Skyer.

Jeg ser paa den blodige Sol.

Dette er altsaa Verden.

Dette er altsaa Klodernes Iljern.

En Regndraabe!

Jeg ser paa de høje Huse.

Jeg ser paa de tusende Vinduer.

Jeg ser paa det tjerne Kirketaarn.

Dette er altsaa Jorden.

Dette er altsaa Menneskenes Hjem.

De graablaa Skyer samle sig. Solen blev borte.

Jeg ser paa de velklædte Herrer.

Jeg ser paa de smilende Damer.

Jeg ser paa de ludende Heste.

Hvor de graablaa Skyer blir tunge.

Jeg ser, jeg ser . . .

Jeg er vist kommet paa en fejl Klode.

Her er saa underligt...»

Har undran öfver lifvet någonsin fått ett
enklare, stillsammare uttryck, har det
någonsin setts på världen med klarare, mera
nymornade ögon? Från dagarnas morgon
till tidernas natt gå människorna och se,
att »her er saa underligt». De primitiva
och naiva orden passa för hvarje enskild
människas läppar. Men Obstfelder säger
dem. Rättfram och utan omskrifning. De
äro oss så nära dessa ord, att vi måste
vänta en stund, innan vi kunna höra och
förstå dem. De stå där så ensamma som
en pelare, och vi stå alldeles inpå pelaren.
Vi måste gå på afstånd för att se huru
enkel och hög, huru smärt och jungfrulig
den är.

»De sover.

Begge sover.

Den lille dejlige i Vuggen.

Den store dejlige i Sengen.

Og Natlampen brænder.

Paa Oblaten flyder

den lille Tande

omkring uskyldigt

i den gule Olje.

Rullegardinet skudt tillside.

En Gaslygt udenfor.

Tæppet er gledet ned.

Jeg skal dække over dig, min sovende Hustru.
Og jeg skal trække Rullegardinet ned.

Jeg vil trykke to Kys paa dine Smilehuller
— som smiler i Søvne —
og paa dine Fingre
og paa Trolovelsesringen.

Jeg vil liste mig stilfærdig op til dig
og bli varm hos dig.
Og glemme,

at vi sommetider ikke er som vi burde være
mod hinanden,»

Ar det nödvändigt att säga, att detta
är poesi — ren, skön, sorgsen poesi, full
af ensamhet, full af kärlek, full af kunskap
om huru det finnes här i världen, hur mycket
ondt och hur mycket godt. Och orden,
utan bilder, endast säga det som är.

Som så många stora och kräsna
skalder skref Obstfelder icke mycket. Men det
bästa han skref, några af dikterna och
»Sletten» och »Liv», skall lefva minst lika
länge som Ibsens och Björnsons bästa verk.

2.

Obstfelder var ett lätt byte. Men han
segrade alltid.

Huru lätt var det icke att parodiera,
att härma, att rycka ut ur sammanhanget,
när det gällde en så sällsynt och säregen
människa som han. Han märkte det icke,
och stundom låtsade han som om han icke
märkte det. Han ville icke böja sig ned
till det. Men för hvarje gång hopen
kastade sig öfver honom, vann han en
människa.

Världsmän —- norska världsmän! —
stolta af fasta manchetter, anonyma
journalistsjälar, färdiga att spricka af dåliga
otryckta dikter, tillbedjare af den lägsta,
den mest plebejiska bon sens, idiotiska
moralister — alla dessa voro hans naturliga
fiender. Icke så, att han hatade dem.
Men de honom. Ära vare honom!

Något som heller icke bidrog att skaffa
honom vänner var att han, som så många
skalder i vår tid, var en stor intelligens.
Han hade ett godt hufvud. Han tänkte
skarpt. Och märkvärdigt nog, det
irriterar många dådlystna unga jurister och
vetenskapsmän och ingeniörer och kritici —
och författare. De tycka, att det är de
som hafva anställning vid intelligensen och
tänkandet och det verkliga lifvet.
Skalderna få ägna sig åt att dikta. Han hade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:44:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1900/0694.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free