Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Tysk romantik. Af Gerhard Gran. Öfversättning från norskan. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
646
GERHARD GRAN.
dare framåt hade haft det gemensamt,
att de varit dogmatiska, de hade alla
gått ut från den mänskliga
kunskapsförmågans giltighet som gifven. Det var
först den engelska erfarenhetsfilosofien
som så smått började bli kritisk, d. v. s.
undersöka kunskapsförmågans
begränsning och giltighet. Med andra ord, man
började ställa frågan ungefär så: till vårt
medvetande kommer en otalig massa
förnimmelser, som förbinda sig till bilder
eller föreställningar; däraf sluta vi, att
det finnes en yttervärld, en substans,
som svarar mot vårt medvetandes bilder.
Men ha vi rätt att göra sådana
slutsatser, kunna vi lita på att vår
föreställningsförmåga icke lurar oss? Kanske det
i verkligheten alls inte finns någon
substans, som svarar mot våra
föreställnin-gar?
Och vidare: vi låta oss icke nöja
med att mottaga eller skapa
föreställningar, utan därefter öfvergå vi till att
tänka dem, d. v. s. vi ordna och
gruppera dem med vårt förstånd, vi skilja
dem åt eller knyta dem samman i en
kedja af orsaker och verkningar. Men
ha vi rätt till detta, ha vi
någonsom-helst garanti för att orsakssättningen är
annat än ett mänskligt hjärnfoster ? Huru
kunna vi veta, att det orsaksförhållande
vi lägga in i fakta också finnes utanför
vår tanke? Dessa frågor hade man i den
systematiska filosofien som sagdt alls icke
gjort sig, man hade gått ut från
substansbegreppet och orsakssättningen som
själfklara axiom. — Locke var den
förste, som uppställde dessa spörsmål, men
han kom icke stort djupare i sin
undersökning än sina dogmatiska föregångare,
ställde sig visserligen något kritisk
gentemot substansbegreppet men måste finna
sig i att taga orsakssättningen som
själf-fallen.
Hume lät sig icke nöja med detta
resultat, han upptog frågorna till ny och
radikalare pröfning men kunde blott nå
fram till det negativa resultatet, att or-
sakssättningens giltighet var obevislig.
Så långt var man kommen, då Ka?it
framträdde med sin Kritik der reinen
Vternunft.
Kant har själf i ett bref till en vän
med ett par rader klarare än någon
annan sammanfattat syftet med och
resultatet af de undersökningar, som äro
nedlagda i denna mäktiga bok: »Sinnliga
ting», säger han, »kunna vi icke känna
annat än blott såsom de te sig för oss,
icke enligt hvad de äro i och för sig
själfva; öfv er sinnliga ting äro öfver
hufvud taget icke föremål för vår teoretiska
kunskapsförmåga».
Hvad Kant har gjort i Kritik der
reinen Vernunft är att han funnit
gränsen för den mänskliga
kunskapsförmågan; all kunskaps giltighet är begränsad
till fenomenvärlden, det finnes intet
annat stoff för kunskap än det, som
tillflyter oss genom erfarenheten eller genom
de sinnliga förnimmelserna, —
fenomenen med andra ord; om det som
frambringar fenomenen, om det som ligger
bakom de sinnliga förnimmelserna, om det
som möjligen existerar, äfven om inga
människor eller sinnliga väsen funnes till,
kunna vi icke ha någotsomhelst
förmenande. Här är gränsen: jag kan känna
till das Ding für mich, men das Ding
an sich är och kommer alltid att vara
det mörka och otillgängliga fastland,
hvars branta kuster den mänskliga
kunskapsförmågan i eviga tider fåfängt skall
söka bestiga.
Ehuru Kant sålunda hade bevisat
omöjligheten att lära känna det absoluta
och tillika begränsat orsakslagen till att
blott gälla fenomenvärlden, så kunde han
dock icke komma ifrån, att det måste
finnas något absolut, ett Ding an sich,
som var fenomenens — de sinnliga
förnimmelsernas — orsak. Han slår här-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
