Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Tysk romantik. Af Gerhard Gran. Öfversättning från norskan. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
652
GERHARD GRAN.
inom hela naturen. Kärast är dock
månskenet; »das räthselhafte Mondschimmer»
är vid sidan af »die blaue Blume» en
af romantikens hufvudsymboler. I
månens bleka dis, som samlar och utplånar,
där himmel och jord i det bortersta
fjärran flyta samman i omärkliga
öfvergångar, där näres och växer
oändlighetslängtan, medan själen smälter samman
med naturstämningen. Hör ett litet prof
ur Heinrich von Ofterdingen: »Aftonen
var klar och het. Månen stod i mild
glans öfver åsarna och lät underliga
drömmar stiga upp hos allt skapadt.
Själf låg den som en solens dröm öfver
den inåtvända drömvärlden och förde
den genom otaliga gränser delade
naturen tillbaka till den sagolika urtiden, då
hvarje grodd ännu slumrade för sig och
i ensam oberördhet förgäfves längtade
efter att få utveckla den dunkla
rikedomen af sin omätliga tillvaro. I Heinrichs
sinne återspeglade sig aftonens saga. Det
var honom som om världen hvilade
öppnad i hans själ och med gästvänlighet
visade honom alla sina skatter och dolda
behof. Och det stora enkla landskapet
(Erscheinung) omkring honom tycktes så
begripligt», o. s. v.
Äro sålunda schellingska tankar
bestämmande för romantikens
naturnjutning, så ha de ännu större betydelse för
dess uppfattning af poesi — och konst
öfver hufvud taget.
Under upplysningstiden var som
bekant all litteratur tendenslitteratur; Peder
Paars, Henriaden, Nathan der Weise äro
skrifna i ett bestämdt syfte, for att
in-pränta hos allmänheten vissa meningar.
Liksom poesien förut hade varit
teologiens tjänare, hade den blifvit förnuftets
och samhällsgagnets.
Men i den romantiska estetiken blir
förhållandet omvändt. Här är konsten
adlad från tjänare till herre, ja än mer,
den blir all mänsklig sträfvans mål.
Enligt Schellings filosofi är den
poetiska genialiteten den högsta
uppenbarelseformen för den kraft, som rör sig i
världsalltet; sidoordnad härmed nämnes
ju visserligen äfven den religiösa
hänförelsen, men som vi få se, blef hos
romantikerna snart äfven religionen
underordnad konsten.
Diktaren är den gudabenådade
undantagsmänniskan, sotn-*i faddergåfva
har fått den djupsinniga naivitet,
hvilken bland fackmänniskornas hord sätter
honom ensam i stånd att se helt och
odeladt på lifvet och världen.
Konsten är lifvets hufvudsakliga
evighetselement, och detta betyder icke
något så enkelt och rättfram, som att ett
godt konstverk håller sig oberördt af
tidens tand. Nej, evighet är en kvalitet
och icke en kvantitet, evigheten kan
hvad det beträffar mycket väl rymmas
i bråkdelen af en sekund. »Allt det
som är fulländadt, d. v. s. det som är
konst, är evigt och oförgängligt, äfven
om tidens blinda hand utplånar det,
varaktigheten är en tillfällighet, — ett
fulländadt konstverk bär evigheten inom
sig själft; tiden är ett alltför groft stoff,
för att det skulle kunna hämta näring
ur den» (Tieck). Och straxt efteråt i
samma uppsats heter det: »Låt oss
därför omdana vårt lif till ett konstverk,
så kunna vi dristigt påstå, att vi redan
här i vår jordiska tillvaro äro odödliga».
Af alla konster måste den bli den
mest romantiska, som är den vagaste
och obestämdaste, den som kan få
själen att smälta hän, den som icke
behöfver bestämd gestalt eller fasta
gränser för att finna uttryck, med ett ord
musiken. — Den unge Heinrich von
Ofterdingen tyckte förr om att dansa, men
ii nu tänker jag hellre efter musik n. Och
då han möter sin älskade första gången
och i sina drömmar utmålar för sig de
härligheter framtiden bär i sitt sköte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
