Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - I snön. Af Maria Rieck-Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6s8
rMARIA RIECK-MüLLER.
de otäcka, som började få makt med
henne.
Hon rätade på sig och slog med
vantarna bort snön, som åter lik en hvit
fäll hade lagt sig öfver henne. Det kylde
från de froststyfva kjolarna, och hon
började nu frysa, fastän rocken var tjock
och stor.
Hon slog fötterna emot hvarandra
en stund, men skorna voro tunga och
våta, och hon blef ännu tröttare.
Tro, om gubben är framme i byn,
och om han fått tag i folk än?
Ah, herre Gud, om de komme snart!
Hon böjde sig fram och försökte se
igenom mörkret och snön, som föll och
föll rakt ned i stora, vidunderliga flockar.
Om det ändå hade kommit en enda
vindil, som hade ändrat riktningen på
det där hvita, fallande!–—
Hon började undra, om snön ej
kunde falla annat än så där rakt
uppifrån och ned, och om den måste vara
så tung och stor. Den var full af
underliga figurer och såg ut, som om den
lefde . .. Hon kunde inte se på den
längre — hon måste blunda.
»Jesses, hjälp!» -—• skrek hon högt.
Hon var rädd, rädd så att det
kändes hett i hufvudet.
Hon tordes ej se upp men vek
försiktigt undan hufvudduken från ena örat
för att lyssna efter, om ej ljudet af folk
skulle höras snart. Nej, ingenting! Det
var så tyst —- så hemskt tyst. Hon
böjde hufvudet åt sidan och lyssnade åter
— — länge ... Jo, nu lät det — men
hvad — — Det var som klockor. Det
var då underligt. Komma de med häst?
Det var väl inte möjligt — — — Men
klockor var det. Och hon lyssnade åter ...
Ja, det var klockor — och många se’n . ..
Från alla håll ringde det. .. det lät så
innerligt vackert.
Mor Lena måste luta sig mot
stöttingstolpen, och hon vek undan för det an-
dra örat med för att riktigt kunna höra.
Nu kände hon sig inte längre trött
—-det lät nästan, som då man far till
julotta.
Herreje, så grannt hon mindes, när
hon åkte till julotta sist! Det var, när
hon och Nils voro unga, innan
fattigdomen kom öfver dem och de blefvo ett
stackars torparefolk. Då åkte de efter
egen häst till julottan. . . Klingelekling,
kling lät det från alla håll — klingklang
— bingbång — stämde kyrkklockorna in.
Herre gud, så vackert det var och så
ljust! Det lyste från alla fönster den
julmorgonen, men mest från kyrkfönstren.
Hon öppnade litet på ögonen. Ja,
visst var det ljust! Det snöade, och
ljust var det . .. hvarje snöflinga lyste
som en stjärna.
Det var en underlig snö . . .
Nej, nu måste hon skratta åt sig
själf. Stjärnor! Det var ju kyrkljusen
— julljusen . . . Nu hörde hon också,
hur orgeln spelade ingångspsalmen . . .
»Skynda däj, Nils, om vi int ska’
komma för sent!» Och mor Lena tog
tag i stöttingens ena stolpe, ty nu gick det
undan, för att man skulle hinna fram till
ottesång. »Hopp Svarten!» —- och
Svarten frustade och spände hofvarna i vägen,
så att snön yrde som en sky om dem.
Klockorna klingade så vackert, och det
blef ljusare och ljusare och ljusare . . .
Nu voro de snart framme ...
Men utöfver träsket och småskogen,
där vintervägen brukade gå fram öfver
myren och liden, där rådde
vinterkvällens mörker och snöns hvita, allt
utplånande välde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
