Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - I snön. Af Maria Rieck-Müller - Den bergtagne drängen. Småländsk folksägen upptecknad af Olof Hermelin. Med 3 bilder af Albert Engström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I SNÖN.
taga sig fram, fastän karlarna hjälpte
honom få undan de värsta drifvorna.
Det hade börjat lätta något med
snöandet, och luften kändes kallare.
»Nu slår det om till klarväder och
köld», sade en af karlarna.
»Håhå» — suckade Nils — »om det
hade gjort det förr ändå! Bara int’
gumman ä’ nersnöad redan!» —- Han
såg upp mot himlen, där en och annan
stjärna började titta fram.
Han var nu så trött, att han
knappast orkade stå.
Då lyste det till där uppe. Det var
ett stjärnskott.
»Nej, såg I pojkar, sä grant?»
I detsamma kom han ihåg något,
som han för länge sedan hörde i
prästgården, när han en gång satt och
väntade på kyrkoherden. Det var prästens
flicka, som läste högt ur en sagobok.
»När en stjärna faller» — läste hon
— »då går en själ till Gud» — — —
Det hördes så vackert, tyckte han,
och det kom för honom nu.
Gamle Nils Ersa sjönk ihop i snön-
Det gick som ett hugg igenom honom,
och han mumlade halfhögt: — »När en
stjärna faller, då går en själ till Gud».
»Hör ni, pojkar» — ropade han hest
och försökte resa sig -— de hade
sprungit fram till honom, när han föll — »nu
ä’ det visst slut med mor . . . men hjälp
mej ... vi måst’ skynda oss ändå.»
Vid midnattstid, när norrskenet brann
och sprakade och lyste i rödt och grönt
öfver snövidderna, då skottade sig tre
män under tystnad fram till stugubron
på Nils Ersas torp.
Själf satt han på drifvan bredvid
sparkstöttingen — han var så trött —
och på den låg Nils Ers’ mor och sof
med hufvudet på säcken.
Hon sof riktigt godt — sof som
aldrig förr. Och gamle Nils Ersa såg på
henne och tyckte, att han gärna ville
sofva — han med. Och norrskenet
flammade och skälfde.
Åter föll en stjärna och gjorde en
lång eldstrimma efter sig på himlen . . .
DEN BERGTAGNE DRÄNGEN.
Småländsk folksägen upptecknad af OLOF HERMELIN.
Med 3 bilder af ALBERT ENGSTRÖM.
I Ingatorps socken, Småland, finnas
två höga berg, som utaf ålder
varit tillhåll för troll och bergafolk.
Sockenborna hade, förr åtminstone,
mycken skada och »ohell» genom dem, helst
vårtiden, när vårsäden skulle i jorden,
ty då gingo fruntimmerstroll i osynlig
måtto baklänges framför såningsmannen,
hållande sina förkläden uppe, på så sätt
stjälande »säasäa», hvadan s. k. »miss-
färingar» kunde skönjas efteråt, då
säden kom upp.
Ja, det där var ju en »pålätta», som inte
var så lätt att finna råd emot, men om
såningsmannen spottade framför sig och
gaf trollen några glåpord då och då, så
veko de väl undan, kan jag tro. Man
kan i alla fall förstå när de äro i
närheten genom den s. k. korfvinden, d.
v. s. små hvirfvelvindar som fara fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
