Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Intryck från Le grand palais des Beaux-Arts. Paris 1900. Af Carl G. Laurin. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•67 o
CARL G. LAURIN.
samhet. Det finnes få konstnärer, öfver
hvilkas verk det hvilar en sådan prägel af
gripande allvar som öfver Rodins. Föga
båtar att jämföra, men namnet Michel
Angelo kommer osökt på tungan, då man ser
Rodins hänsynslösa skapelser. En så
stor-formad sensualism, en så darrande smärta
finner man blott hos den öfvermänsklige
italienaren. Tyvärr gaf den gipsafgjutning
af Rodins Pörte d’Enfer, som förekom på
hans utställning, blott ett oklart begrepp om
hur den skulle verka i brons. Väl kunde
portens väldiga modellerade infattning ge en
idé om hur den arkitektoniskt skulle
komma att se ut, men den figurala
utsmyckningen var söndertagen, de olika små
gipsfigurerna, alla i våldsamma ställningar, som
uttrycka lifvets högsta lust och högsta kval,
voro placerade på särskilda montrer, och
helhetseffekten gick förlorad. Men hvilken
byggnad vill ha en sådan port, där det
talas om lifvets sorg cch bitterhet? Kanske
ett jättelikt parisiskt barnhus, där barnen
strömma ut och in, små proletärbarn vigda
att svettas i de helveten, som heta
pansarbåtarnas maskinrum, eller till att drifvas
omkring utan rot, mognande för brott och
last.
Ett mäktigt ackord af smärta och
harmoni är Bartholomés »Monument aux
Morts» rest 1899 på Pere
Lachaise-kyrko-gården. Modellen fanns på utställningen*.
Drifna af en oemotståndlig makt samlas
de dödliga vid den port, från hvilken ingen
återvänder. Ett ungt par går med fasta
steg in i dunklet. Skälfvande af gråt och
ångest invänta de dödliga där utanför sin
tur. Jag minnes mig knappast någonsin
ha sett något mer till hjärtat
trängande än den späda flickan, som, gripen af
dödsvissheten, lägger hela sin unga själ i
en lidelsefull slängkyss, ägnad åt de kära
hon måste lämna, åt dem som ännu få
lefva och älska på jorden. Oförgätligt
skönt och hemskt känner man, huru det
svarta hålet suger till sig människobarnen.
Konsten har låtit stenen tala utan
allegorier, utan banala floskler ett mäktigt
skönhetsspråk, som stärker och höjer förkrossade
sinnen.
Samma fläkt af stor konst finnes det
hos Dalou. På utställningen har han blott
* F-n afbildning af detta monument inflyter
i något af de närmast följande häftena.
några porträttbyster, men hans stora
Republikens triumf, rest 1899 på den aflägsna
Place de la Nation, torde i monumental
verkan och detaljernas skönhet stå på
höjdpunkten af hvad som nu frambringas.
Republiken drages af lejon på en triumfvagn,
omgifven af fruktbarheten och andra
allegoriska figurer, men konstnären har gjutit
in lefvande ande i formen. Majestätiskt
skrider triumfvagnen fram, vägledd af
upplysningens fackla. Härligt frisk och sund
är den unga kvinnan, öppet och klart blickar
hon framåt, långt bort mot det land, där
välstånd, rättvisa och fred finnes för alla.
Ännu ett franskt skulpturverk må
nämnas. Äfven detta finnes uppställdt på sin
rätta plats, på utställningen har konstnären
blott en reproduktion i brons. Det är
kvinnofiguren på Verlets
Maupassantmo-nument. I den eleganta Parc Monceau
lyser det hvitt mot lummiga trädgrupper,
på en piedestal står den store författarens
byst. Illa återger den hans manliga, af
smärta tärda drag. Så mycket bättre är
den unga damen, som drömmer om något
kvinnoöde liknande hennes eget och
skildradt af honom, som så väl kände och så
lidelsefullt älskade den franska kvinnan.
Klädd i en dräkt från 1890-talets början,
återgifven i marmorn med sällsynt brio,
har hon intagit en bekväm ställning vid
piedestalens fot. Dräkten skvallrar om en
kraftig och välbyggd kropp. Det är ej
någon af Bourgets liljebleka skönheter och
ännu mindre någon af boulevardförfattarnas
kvinnotyper, hälften parfym, hälften
perversitet, det är en äkta Maupassantkvinna,
i stånd att njuta lifvet med friska sinnen.
Man tycker sig se, hur hennes fina näsborrar
vidga sig för att insupa blomdoften som,
de ljumma vindfläktarna föra med sig från
parkens blomgrupper. Allt tal om att den
moderna dräkten är omöjlig för skulptur
bör förstummas, då man ser hur väl Verlet
löst denna uppgift.
Att närmare ingå på de tusentals
konstverk, som hopats under det stora
konstpalatsets glastak, vore att skrifva det
flydda 1800-talets konsthistoria och kan ej
ligga inom ramen för denna artikel. Pä
den belgiska afdelningen fängslade
Constantin Meunier betraktaren med sina
bilder ur arbetarnas lif — en Millet med en
tillsats af trots. Han är det sotiga
proletariatets skulptör. Meuniers taflor och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
