Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Intryck från Le grand palais des Beaux-Arts. Paris 1900. Af Carl G. Laurin. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•67 o
CARL G. LAURIN.
af gravören Desboutins, en bohemetyp i
slokhatt sysselsatt med att stoppa sin pipa,
målad med en förbluffande karaktäristik
och natursanning. Samma känsla, den af
ett förevigadt ögonblick, meddelar Manets
»Bar på Folies-Bergères», en ung kaféfröken
i 1870-talets dräkt, stående bakom en disk
i den bekanta parisiska nöjeslokalen.
Manets och Renoirs kvinnobilder
posera ej, de känna sig ej betraktade, de äro
mycket olika de vanliga franska
damporträtten med sin fotografimin och sitt
pu-blikfriande leende. Publiken kallar dem
själlösa, och dock lefva de på ett alldeles
särskildt sätt, man känner inför dem något
af vemod öfver att dessa unga kvinnor ha
vissnat, dessa blickar, som glänste, dessa
munnar, som logo mot en blommande
gräsmatta, mot den glittrande Seinen, äro
gamla eller borta, tystade af döden. Allt
detta, denna lefvande medkänsla för det
afbildade kan blott den verklige konstnären
skänka. Manet och Renoir kunna det,
och därför blir deras friska konst så
dyrbar för vårt hjärta, därför blir en fattig
by i Seinedepartementet, målad af Monet
eller Pissarro, mera värdefull för oss än alla
arrangerade utsikter, ty vi känna instinktlikt,
att ett hjärta en gång darrat af glädje, då
det såg och återgaf just detta utan
om-skrifningar eller omstufningar.
Afbildningen i svart och hvitt af Renoirs »Bal på
Moulin de la Galette» kan blott ge en
svag föreställning om den
impressionistiske mästarens solstarka, liffulla skildring.
En för mig ny porträttmålare af
ovanligt tilltalande art var Fantin-Latour,
hvilken målat den nyssnämnda
konstnärskretsen och deras litterära vänner. Hans
porträtt ha en viss välgörande kärfhet, ett
allvar, som ej sedan Philippe de
Cham-paignes dagar funnits i fransk porträttkonst
men som åt alla dessa unga målares och
författares gestalter ger något af storhet
och andlig vederhäftighet, ytterligare
framhållen af modellernas naturliga och ibland
rörande tafatta ställningar.
Bland nu verkande franska målare
finnas ej många med så utpräglad
personlighet som Albert Besnard. Han fortsätter
impressionismens verk och har i det på
åttiotalet målade porträttet af Madame
Ro-ger-Jourdain skapat sitt kanske bästa arbete.
Det utställdes och utskrattades på
Köpenhamnsutställningen under namn af Den gula
damen. Detta snillrika, i bästa mening
eleganta porträtt skildrar en ung dam i
gult mot blå bakgrund. Det är luftigt och
lätt, har hela charmen af en ögonblicklig
vision men är så väl afvägdt och måladt
med en sådan bravur, att det torde stå
som mönster för en impressionistisk
framställning. För öfrigt var Besnard mest
till sin fördel i Réjaneporträttet — i sina
andra porträtt föreföll han något engelskt
urvattnad — men här fanns hela den
bedårande modellens sprakande genialitet.
Briljant återgaf bilden hennes egendomliga
något framåtlutade sätt att gå. Hon är
hvad fransmännen kalla »pas jolie mais
pire», det är ett ansikte skiftande och
nervöst som det bör vara hos den som
förkroppsligar parisiskan. Gestalten omslutes
af en blekskär sidenklädning, en knippa
blåröda rosor på golfvet synas mig störa
den eljest glänsande färgharmonien. —
Samma starka, saftiga färger återfinnas hos
Louis Picards taflor, af hvilka vi hade ett
godt prof på utställningen 1897. —
Utan att i konstnärligt värde gå upp
mot Vilhelm Hammershöjs tjusande konst,
ha dock Lommonts tre taflor en viss
aflägsen likhet med den store danske
konstnärens verk. Det är något af intim
musikalisk känsla hos Lommonts unga kvinnor.
Ljusdunklet intresserar honom, och i
skildringen af den unga damen, som blottad
till midjan sysslar vid sin toalett, låter
han ljuset bada hennes fina hud och bryta
sig mot kristallflaskornas facetter. Ibland
ha dock hans kvinnor en elfenbenston i
ansiktet, som mindre lyckligt påminner om
Hermer. Af denne vår tids Correggio finnas
ypperliga saker i hans vanliga stil, hvita
kvinnokroppar mot aftonlandskap af
gulgrön eller blågrön ton. Samma ämnessfär
och i vår tanke behandlad med lika stor
smak har Mbiard, af hvilken
Nationalmuseum 1897 inköpte en typisk tafla, en naken
kvinna mot ett aftonrödt landskap. Hans
konst förenar dekorativ hållning, kraftig färg
och själsligt innehåll samt påminner 0111
Cazin, som dock i djup är hans öfverman. —
Till sist bör bland målarna den sunde
Bretagneskildraren och realisten Cottet
nämnas. Intensitet, allvar och en stark om
ock enformig färgkänsla utmärka denne
solide konstnär. En vacker mörkgrön
färgton ligger ofta öfver Cottets taflor, vare
sig han skildrar svartklädda kvinnor ruf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
