Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Intryck från Le grand palais des Beaux-Arts. Paris 1900. Af Carl G. Laurin. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•67 o
CARL G. LAURIN.
för en butter och sur parkett af gamla
herrar. —
Bland etsningarna fäste jag mig
särskildt vid tvenne öfverlägsna blad af Louis
Legrand, hvilken genom sin ämnessfär och
sin karaktäristik påminner om Degas. Det
är liksom Degas och hans lärjunge Forain
ville visa, att dansösen, som fått utgöra
ämnet till så många banala karamellstaflor,
kan, tecknad af en verklig konstnär, bli
fullt njutbar i ett konstverk. Det finnes både
behag och karaktär i Legrands etsningar
ur dansösernas lif. Ett briljant blad var
Legrands stora etsning »Profils parisiens»,
ogräs vuxet på den yttre boulevarden, två
kvinnor, den ena med ett spirituelt, typiskt
franskt utseende, den andra med en viss
dyster fräckhet af mycket god effekt.
Egendomligt nog funnos inga af Legrands
teckningar, där skärpa, must och lidelse äro
framtrollade på papperet af en hand, som
ej skyr någon möda. Hans konst är full
af den vitalitet, som varit och är så många
fransmäns arfvedel och som särskildt passar
hos Louis Legrand, som är född bland
Bourgognes röda, svällande drufklasar. Torrare
men i många fall särdeles intressant är
belgiern Fèlicien Rops, som förra året
afled. Ingen har tecknat lasten som han.
I ögonen på hans kvinnor glänser det
begär, som »blir till slut den eld, som aldrig
släckes». Lyckligast förefaller han, då han
undviker den historiska maskeraden, ty i
hans historiska bilder skymtar man ofta
ett otrefligt teatraliskt drag. Af hans
etsningar och beundransvärda litografier fanns
tyvärr intet utställdt. En akvarell
föreställer en ung kvinna i 70-talets dräkt,
långsamt gående nedför en trappa i ett
parisiskt nattkafé. Föraktfullt vänder hon
sitt i förtid härjade ansigte mot en samling
manliga och kvinnliga bekanta. Hat,
dumhet och skadeglädje läsas i deras miner,
och förträffligt har Rops framhållit den
iskyla man så ofta finner i af lasten märkta
ansikten.
Bland äldre belgiska målare märktes
äfven Alfred Stevens. Det finnes ej ett
spår af imitation efter de gamle hos
Stevens, och ändå kommer man att tänka på
en Ter Borchs eleganta bilder af 1600-talets
societetsdamer, då man ser denne belgiers
diskreta färgharmonier. Hur behagligt är
det ej att nästan slippa det anekdotmässiga,
som eljes så understruket förekommer i
genretaflor. På Stevens’ taflor röra sig
eleganta damer bland salongernas kinesiska
krukor, de drömma öfver sina bref och
romaner eller gråta öfver sina erotiska
missräkningar, men allt är så tyst, så
distin-geradt, att man knappast hör stegen på de
orientaliska mattorna. Det är god målning
Stevens visar. Hvilken förtjusande grön
ton på hans »Femme en vert», och hvilken
förnäm prägel ligger ej öfver hans »Le
con-valescent» med sin reserverade men djupa
känsla! Stevens hör till de ytterligt få.
som utan banalitet och med verklig
skönhet målat salongerna och deras innevånare
på 1860- och 1870-talen. Khnopjfs
sjukliga illustrationer i färg till 1890-talets
fransk-belgiska ordekvilibristik torde få
samma kuriositetsvärde som de vers, som en
Mallarmé och konsorter låta trycka på
koppartryckspapper med ofantligt breda
marginaler. — Med en om vår förträfflige
Carl Wilhelmsson påminnande intensitet
och gedigenhet målar Alexandre Struys
färgstarka och rörande känsliga bilder ur
de fattigas lif. —
Inom den holländska afdelningen intog
den gamle Josef Israels främsta rummet
med sin »Lumphandlare». Det kan ej
nekas, att man i denna ståtliga, stora tafla
märker mycket af Rembrandts teknik, och
dylika galleriminnen äro ofta till finnandes
hos Israels, som under sin senaste period
starkt påverkats af Rembrandt.
En sötaktig parfymdoft ligger öfver
Englands afdelning, och parfym får man
lätt litet för mycket af. Shannons eleganta
dam, som berättar ur Jungleboken för
några små anglosachiska praktblomster, har
föga af Kiplings välgörande skärpa. Nästan
allt i denna afdelning är så dämpadt och
opersonligt, vare sig det är akademiskt
klassiskt som Lörd Leighton eller
arkaiserande i 1400-talets stil som B ur ne Jones,
att man har föga känsla af konstnärshjärtan,
som vilja uttrycka en skönhet fattad på
deras individuela sätt. De som mest
intresserade voro Orchardson och Lavery,
hvilka ha en manligare syn på tingen.
Orchardson med sin gula färgton har
något af Rembrandts ryktbara »sås» och är
en god kolorist. Lavery målar sina damer
så att man märker konstnärens egenskap
af man, ett välgörande men sällsynt drag
i den engelska afdelningen, där det mesta
förefaller vara måladt af fruntimmer, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
