Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ur bokmarknaden - Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN.
685
symbol. Enris har han kallat dessa sina
bägge samlingar prosadikter, och han
skrifver om den lilla sega busken, som aldrig
brytes och som reser sig efter
kanonvagnarnas hjul och stridshästarnas hofvar. Vid
sorgens strand, daterad 1891, är en
landskapsstämning, som speglar sinnets tyngd,
hela den bittra nedslagenheten efter de
första olyckstidenderna. I en af de
yppersta berättelserna Gamlingen på udden
gisslas det kejserliga löftesbrottet, och gubben
som lider allt hellre än att öfverge sin
boplats och till sist får sina förföljare att
tröttna och sin rifna stuga under tak igen,
är en hymn till hela folkets mod och
ståndaktighet. Det är ett annat drag som
författaren gärna förhärligar, och det är
samhörighetskänslan, begäret att offra något
för det allmänna bästa, att dra ett strå
till stacken hvar och en efter sin förmåga.
Berättelserna En moder och Ankans skärf
äro i detta hänseende typiska. Lyrisk flykt,
medkänsla och manlig resignation äro olika
stämmor, som gripa in i hvarandra nästan
på hvar sida. Men det finns en stämma
till, och den är skarp nog: satirikerns.
Juhani Aho kan vara både rolig och
obarmhärtig i sin räfst med vederbörande, när
han sätter den sidan till. Det hvassa
hånet i sådana saker som Trojkan, Två
hjältar, Oxen och myrorna, Kreatur på
bete m. fl. svider bra, och specielt lyckad
är Maran, historien om censorn, som
drömmer att han kväfs i sin säng af alla de
tidningar han indragit och till sist blir
balsamerad med trycksvärta — »som har en
särskild förmåga att till eftervärlden
konservera en hvar, som därmed ingnides.»
I det hela lämna de båda böckerna
ett lika starkt som varaktigt intryck.
Naturligtvis kan icke allt stå på samma höjd
af det fyrtiotal prosadikter de innehålla.
En och annan bagatell har kommit med,
och understundom får det patriotiska
kanske väl starkt ersätta hvad som brister i
det konstnärliga. Det smakar mera af
nyckeluppgift än af dikt. Men många af
historietterna äro små mästerverk, lika klart
tänkta som säkert mejslade i stilen. Den
karga känsligheten, den egendomliga döfva
lidelsen, den orubbliga förtröstan på
rättvisa, den brinnande fosterlandskärleken,
som håller det finska folket uppe i dess
kamp och ger det vår sympati och
beundran i så rikt mått, åt allt detta har
Juhani Aho rest ett vackert minnesmärke
i Enris och därmed hedrat både sig själf
och sitt land. B. H. B.
Lennart Hennings: Dikter. Stockholm, Hugo Geber.
Den diktarprofil, som möter oss i
Lennart Hennings’ lyrik, har föga markerade
drag. Man får intryck af något blekt och
tungsint, en drömmare med Anklänge från
både det ena och det andra hållet, en
varsam ande, som trifs bäst i sällskap med
alla sina pressade minnesblomster. Det
luktar onekligen en smula herbarium af en
del strofer; stämningen har torkat som
växten mellan gråpappersarken.
Författaren är en höstpoet, och de fallande bladen
äro hans ledmotiv. I den vackra dikten
Alderdom med sin rytm från Levertin
ser han hur vännerna ryckas bort som
höst-löf för att »dö på okänd stig», och
hvilken suggererande beklämning, hvilken
oktoberkyla andas icke nedanstående vers
(Oktoberstämningar III):
Just nu, när solnedgången dör
och inte en vindfläkt skuggorna rör
en sång af en ensam fågel
den stilla tystnaden stör.
Det är ett tvifvel i mitt bröst,
som höjt till sång sin ensamma röst,
mitt tvifvel på dagens glädje,
mitt tvifvel på nattens tröst.
Man har förebilden på tungan, när
man läst dikten, men som den är, är den
i alla händelser ett litet konstverk. Och
det finns flera sådana småstycken —
Stadsbarn exempelvis —, där form och innehåll
täcka hvarandra och åstadkomma den
helgjutna bild, som säger oss, att författaren
lyckats. De par längre dikter, samlingen
innehåller, lämna däremot föga utbyte, och
några försök att falla in i den
skämtsamma genren (Apropå, Onklar och
tanter) kunde’ gärna varit ogjorda. Nej, det
är den korta strofen med sin flyktiga
stämningsessens, sin lilla krydda af ett lifsrön,
som får oss att stanna i läsningen.
Drömmen och Minnet äro de bägge genier, till
hvilkas röster Lennart Hennings helst tycks
lyssna. Han kan säga sig själf, att det
ligger en fara i detta och att det är bäst
att prisa den sol som lyser.
Att minnas är förrädiskt
mot allt hvad lifvet är,
och det är lika hädiskt
mot hvad det innebär,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
