Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Uno Troili. En minnesteckning af Lotten Dahlgren. Med 13 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 LOTTEN DAHLGREN.
kärleken till sonen Uno. 1 På honom ha
de alla sina förhoppningar fästade, till
honom gå deras längtande tankar, då
han, hvilket under långa tider är fallet,
vistas borta från hemmet. Men det är
icke uteslutande glädjande underrättelser
som ingå om deras gosse. De stora
förväntningar, som hans rika anlag redan
från den tidiga barndomen2 ingifvit, bli
ofta gäckade. Från skolan, från
akademien komma klagomål. Uno är lat.
Ett ordnadt arbete, framför allt ett
ihärdigt bokligt studium, är inte hans sak.
I studentexamen, som just ej brukar
taga i anspråk några synnerliga
snillegåfvor, blir han mer än en gång kuggad,
ända till dess han för skams skull tar ett
något kraftigare tag och går igenom med
glans.
Det är mycket som lockar Uno från
boken. Musiken, ritstiftet och framför
allt sällskapstalangerna. I Karlstad,
Filipstad, Örebro, Uppsala, Stockholm, de
olika orter där han vistas för sin
utbildning, gör han sig snart känd och
eftersökt som en oförliknelig
rolighetsminister. Hans teatraliska gåfvor, hans
1 Utom äldste sonen, Gustaf Uno, ägde
makarna Troili tvenne söner: Henrik, hvilken dog
1837 vid 21 års ålder, efter att i ett par år ha
varit lam i följd af en sjukdom, ådragen på en
jakt, och Samuel Agathon, död 18S2 såsom kantor
vid domkyrkan i Göteborg. Utom den musikaliska
begåfningen — han hade en ovanligt vacker
sångröst — ägde den yngre brodern ej några
egenskaper, som uppenbarade släktskapen med den
genialiske brodern. Ingen af bröderna efterlämnade
några barn.
2 Henrik Lilljebjörn berättar, hurusom hans
morbroder, Troilis far, en gång visat honom en
gravyr, föreställande Karl X till häst, och yttrat:
Kors! vet du, min kära Henrik ! jag inbillar mig
att min Uno har fallenhet för att rita, och jag
skall för roskull visa dig en kopia, som han gjort
af den där taflan!» Den lilla blyertsritningen väckte
Lilljebjörns högsta förvåning, och han säger sig från
den stunden ha fatt ett helt annat begrepp om
»den lilla klumpiga gossen, som brukade springa
omkring på gården med en käpp».
musikaliska talang, framför allt hans
oöfverträffliga förmåga som
Bellmans-sångare, därtill hans skicklighet som
tecknare, togos jämt i anspråk. Han
prutar emot, gömmer sig, vill inte gå
med — men slutar ändå alltid med att
låta sig öfvertalas, blir den muntraste i
laget, medelpunkten kring hvilken all
glädje koncentrerar sig, stannar till sista
man, för att sedan gå hem framåt
morgonsidan och rasa mot sig själf i
van-mäktigt själfforakt och samvetskväljande
grämelse. Så var det under skoltiden,
så under studieåren och långt in i
mannaåldern. En ständig konflikt mellan
den öfversvallande lifslusten och den
underström af melankoli, som alltid skulle
grumla t. o. m. hans lifs renaste och
oskyldigaste glädjekällor.
Men det fanns dock stunder, då
äfven han kunde tillåta ungdomsglädjen
och lifslusten att taga ut sin rätt, utan
tanken på en oeftergiflig bakläxa. Det
var under vistelsen i fädernehemmet, i
Ransäter, då han genomlefde dessa
»dagar af oförgätligt innehall», hvarom han
talar. Hvilket gladt och på samma
gång intellektuelt rikt umgänge måtte
ej på den tiden ha idkats mellan
be-byggarna i denna »stilla gröna dal».
Så undangömdt för världen det lilla
samhället än låg, ägde det inom sig en
jordmån, där skön konst, poesi och
andra kulturens fagra blommor spirade
lika naturligt och okonstladt som
linnean i dess skogar och de gröna
hän-gena på dess ljusa björkar. De tätt
liggande herrgårdarna hyste en talrik
ungdomsskara, bland hvilken dans och
muntra upptåg omväxlade med
njutningen af litteraturens skatter och de
estetiska nöjen, som stodo till buds,
d. v. s. dem man hämtade ur egna
hjälpkällor. Och Ransäters resurser voro
ej ringa.
Att de litterära och musikaliska trå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
