Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Trollmark. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLLMARK.
Af HILMA ANGERED STRANDBERG.
SKRATTANDE hade de en gäng
dragit till skogs, en stark man och
en spotsk kvinna. Hela vägen,
ända ned från randen af fjorden, där de
lefvat sitt unga lif och sett ut öfver det salt
blå och det klart röda, hade deras framfärd
tett sig som ett lusttåg i idel sorglös
munterhet. Det var som om silfverblå gnistor
från hafvet i sol sprakat ut af dem. Deras
ögon tycktes spegla vattnet i sina gröna,
skiftande djup. Deras bleka hud
strålade som salt skum på en månlyst våg.
Gången var dansande oförfärad, på en
gång stolt och lätt, som den hvita
kutterns, där han en solig söndagsmorgon
sätter ut från strand, och surret af deras
glada prat kom en att tänka på ett
stim af yra löjor, sprittande i lek i
middagens kvalmiga stiltje.
Hvar de gått fram på de dammiga
byvägarna, hade människor stannat
häpna och misstänksamt blickat efter dem.
Bonden på slåtterängen hade med
armen öfver sin svettiga panna och
lättjefullt stödd mot hästens länd begapat
dem i säflig undran, och alla traktens
linhåriga ungar, uppradade på stugornas
trösklar, hade skrämda gömt sina
ansikten i händerna och genom fingrarna
förstulet kikat på detta glada folk, som
sköt framför sig en kärra med pick och
pack och nickade och log åt hela
värl-Ord och Bild, lo-.e årg.
den. Fort gick det heller icke, de måste
ju hvarje minut vända sig om och taga
reda på allt, de måste plocka maskrosor
och blåklockor vid vägkanten, de måste
höra på fåglarna i björktopparna och
insuga lukten från hövålmarna på ängen.
Den doften var dock alltför kvaf och
kryddad, här inåt gick det icke så bra
att andas. Och hvad allt föreföll tyst
— på sin högsta höjd kunde hela
spelet förliknas vid en utdragen låt på
drag-harmonikan, alltid densamma och som
aldrig tog slut. Men just detta var som
en fest, att ingenting liknade deras eget.
Ingenting liknade sjön.
Det som väckte en sådan undran i
stilla skogsbygden var icke blott dessa
märkvärdiga varelsers lätta framfärd, det
var också deras språksamhet, man måtte
aldrig hafva hört maken häruppe. Detta
roade mannen och kvinnan. Hvarför
skulle de vara rädda för att tala? Minst
af allt behöfde de hålla på sitt ärende,
hvem som ville kunde få höra, att de
voro skärgårdsfolk, som nu ämnade
bosätta sig i vilda skogen.
I byn nedanför skogskanten hade de
gjort halt och, sedan kärrans skalmar
släppts till marken, slagit sig ned på
dessa, hemmastadda som sutte de i eget
hus. Här hade de också riktigt tagit
till orda, och kvinnan var den som talade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
