Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Trollmark. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
HILMA ANGERED STRANDBERG.
starna skulle allt få varsna, hvem som
vore skeppare på den skutan, lell. —
Ja, så hade det gått till, när de
en gång dragit till skogs, en stark man
och en spotsk kvinna. Öfver hela
färden låg som blå gnistor från
solblinkande hafvet, så tindrande sorglöst. Men
det tänkte de aldrig på förrän efteråt
— då de började tycka om att minnas.
Nu var det först fråga om en stuga
till Pål och Olena, som de tecknat sig
i köpekontraktet. Och ingen kunde väl
trott, att den saken skulle ställa sig så
krånglig midt i tjocka skogen, där det
blott vore att sätta yxa till roten. Men
förhållandet var, att folk icke gärna
lämnade sin hjälp till det bygget. Slutligen
kom det dock till stånd. Och där Pål
och Olena stodo belåtna med
händerna i sidorna midt uppe i all bråten
och kvistvärket och hamrandet, hade de
sin fröjd af att här och där bakom
träden se människor titta fram, allt för
nyfikna att vända om och alltför rädda att
närma sig. Hvad voro de rädda för?
Hvad i all världen voro de rädda för?
Gröna träd och litet ris och mossa? —
Ser du något annat? frågade Olena högt
och log menande med en blick på de
nyfikna ansiktena mellan träden. — Nej,
hvad skulle han se?, tyckte Pål. — Ja,
men hörde han hur ogement muntert det
lät, när skutans gamla barrmaster rundt
omkring dem stöpo till jorden.
Ackurat likt skriket från en mås, träffad af
skott. -— Nej, det kunde Pål omöjligt
höra. Men nog såg han, hur
stubbarna blänkte till våta och krithvita, när
yxan skilde dem från stammen — som om
de varit ilskna, de gamla döda belätena!
Ändtligen stod den kåddoftande
stugan och sken hvit mot de gula, sneda
solstrålarna, som öfverallt försökte kika
ned genom den stela, svarta barren.
Inuti såg det lika nytt och främmande ut.
Ty Pål och Olena hade ingenting med-
fört från förr. Antingen nu tråkiga eller
roliga minnen häftade vid de gamla
bohagstingen, så ägde de ett gemensamt
fel: de voro alltför välbekanta.
Det första nybyggarefolket företog
sig den granna höstdag de flyttade in
var att ställa sig i dörren och blicka ut,
det vill säga rätt i skogen. De hade
ju alltid varit vana att se ut mot något.
—- Det här är som om en vore nygift, sade
mannen och log mot hustrun. — Såge
en bara hafvet, så trodde en kanske det,
svarade hon och sände honom ett ljust
ögonkast. Han log ännu mer och
undrade, om hon allaredan längtade
tillbaka. Pytt, längtade! hade han
någonsin sett, att hon brydde sig om hafvet?
Det åbäket hade hon väl fått nog af.
Nej, detta vore som att börja lifvet i
andra ändan. — Ja, det märkvärdigaste
är lugnet och det stilla vädret, sade
mannen, en behöfver icke ängslas för
att folk skall drunkna och omkomma,
en behöfver inte ligga och höra, hur det
tjuter och ropar. Här går en omkring
lugnt och sofver tryggt, en har bara dig
och vår Herre. •— Ja, men allra roligast,
att det är så olika sjön — upprepade
kvinnan. Därpå slog hon plötsligt om
och frågade, hur långt Pål kunde se?
Hon sprang in mellan träden, stannade
och ropade: Ser du mig? Och när han
jakade till detta, sprang hon ännu längre
in, och alltjämt frågade hon, om han såg
henne. Till slut gjorde han det icke.
Träden skymde. — Jag var ändå icke
långt borta, sade Olena. — Nu skall
du gå, så står jag kvar och ser efter
dig. Det här var ju en riktig lek! Så
underligt att vara hvarandra nära och
dock icke se hvarandra. Hafvet — där
kunde man icke gömma sig på hela
milen. Tänk, om folket i bygden vetat,
hvad de hade för sig! Människorna vore
det besynnerligaste här, aldrig blef en
bekant med dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
