Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Trollmark. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLLMARK.
37
— Kom, sade mannen till sist. — Nu
måste vi gå in och börja vårt nya lif,
vet du väl. De sågo litet på hvarandra
— och skrattade. Ja visst, det måste
de ju, icke vore de hitkomna för att leka.
Och så vände de skogen ryggen och
gingo dröjande in i stugan.
Men det värsta var, att Pål och Olena
icke riktigt visste, hur de skulle begynna
sitt nya lif.
De ville nog göra som alla andra
gjorde häruppe. Men händer och fötter
och ögon och öron de drogo alldeles
som af sig själfva åt annat håll.
Beständigt hittade Pål och Olena på sådant,
som lockade dem ut. De stängde icke
gärna igen dörren och slogo sig sällan
ned inom stugans dörrar. Man måste
dock tänka på, hur nymodigt allt var,
att ställa med kon och kvista
granruskor och att aldrig behöfva räkna med
blåst och vind. Ingenting att undra på,
om det blef hit och dit, utan mycken
ordning. Och så gick man ju alltid och
väntade på, hvad som skulle komma
härnäst, ingenting visste man i förväg. —•
Först nu vintern. Den skulle ju blifva
hvit, allt härinne i skogen hvitt, bara
hvitt. Småningom började också snön
att falla. Så blef det hård skare, då Pål
kunde hyra häst och forsla ned det
timmer han huggit på hösten och köpa
födan, och då Olena lämnades ensam i
stugan. Hon sprang ut och in i sysslor,
mildt röd af skogens blida vinterluft, hon
bara log öfver sin ensamhet och sin
frihet och lät händerna göra hvad de helst
ville. Och alltid ville de strö massor af
färskt granris öfver trappan och i
kolid-ret, tills där doftade som midt i skogen.
Alltid ville de skura byttor och bunkar,
pynta, feja, rusta och gnida, ackurat som
stundade hvarje dag en fest. Men när
detta var gjordt, och det gick som en
dans, då ville de icke göra något alls.
Allra minst ville de arbeta för den
dagen man ännu icke hört om. Och
Olena lät händerna få sin vilja fram
och lutade sig mot dörrposten och tänkte
på våren. Hon tänkte på den med
spänd väntan. Snön skulle smälta bort
och tufvorna sticka fram gröna som förr,
bara klädda med hvita sippor, tusentals
hvita sippor, och fåglarna skulle komma
— allt detta visste hon. Men hvad skulle
ske mer?
Ja, det fick hon icke veta, ty när
våren ändtligen kom, hvem hade då ro att
fästa sig stort vid den? Då längtade hon
ju bara efter sommaren, något stort och
lyckligt måste nödvändigt komma med
sommaren! — Och tänk — som en dröm
försvann också den. Sommaren blef
egentligen bara till ett oredigt minne af
jäsande värme mellan träden och en
myckenhet af mygg och otyg — utom
förstås lättheten att få föda. Olena
kunde rent af flyga som på en kanad
isbana utför den blanka barrstigen och
ned till byn —- det var det bästa af
alltsammans. Därnere stannade hon dock
aldrig länge. Ty hvad som än skiftade
hamn — hur nyfiket man än, när man
nu om rnornarna vaknade, kunde ligga
och gissa och fundera på, om det
märkvärdiga väl skulle komma, när svalkan
inträdde, när den bruntorra barren föll,
när det åter blef höst —■ ett visste man
redan, som icke förändrades. Det var
folket. Människorna häruppe voro sig
lika, ackurat desamma som första dagen.
Och lika rädda för att nalkas stugan på
trollenas mark.
Pytt troll — dem hade man
sannerligen gått fri från! —
Och nu var hösten inne. Årsdagen
efter det Pål och Olena flyttat till skogs
hade randats och svunnit. Det var full
höst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
