Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Trollmark. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
HILMA ANGERED STRANDBERG.
ske talade han just, emedan det hela
föreföll så konstigt.
— Visste de då inte, hvarför
skogsfolket mest teg? Jo, för att skogen
ständigt talade, och så blef det mest till att
höra på. Inte tordes de väl heller
alltid —
— Tordes?! kom det med ens från
Pål och Olena. Nu voro de fullt med.
Tordes?! — hviskade de — Är det —
sade Olena men kunde icke få
namnet öfver läpparna. Och Pål mumlade:
Skulle verkligen —?
Det var sa vidt att gardfarimannen
skymtade deras uppspärrade, blanka ögon.
Han knep ihop läpparna och sade: Hm
— nog för att han -—- men en gjorde
bäst i att tiga om sådant.
Pål och Olena frågade heller icke mer.
Strax därpå bröt handelsmannen upp. De
följde honom på väg, och månen sken
skarpt öfver stigen. Pål kände ett
besynnerligt behof att tala, det måtte bära
eller brista. Något dref honom att störta
sig blindt in i faran. Han förtrodde
knallen hemligheten om det otäcka lätet,
och hela tiden hörde han stegen de alla
togo så hårdt, som om jättar trampat
fram. Handelsmannen hviskade: hysch,
hysch, och blinkade af intresse. —■ Det
där var ju gasten, visste han inte ens
det? Pål blef så blek. Gasten — fanns
den också på land?!
Och när Olena och han, efter att
med en allvarlig handskakning hafva
skilts från handelsmannen, gingo hemåt,
sågo de nu tydligt, hur skogen gick med.
Den promenerade rundt rundt, och
ideligen gledo mörka skepnader ned öfver
stammarna och försvunno i kratten, som
om brådska varit å färde. Man och
hustru tryckte sig utan ord samman. De
förstodo hvarandra. —
Ja, efter den dagen nalkades det
fruktansvärda uppenbart. Det kom
smygande pä tåspetsarna, men de hörde det
godt. Tum för tum trängde det närmare,
det sågo de. Deras skrämda ögon och
bleknade kinder talade.
Och så det lekte med dem, likt katten
med råttan, innan leken blef till fullt allvar.
Fallna kvistar lågo där de aldrig
legat eller borde ligga och böjde sig
plötsligt uppåt för att nypa om deras kläder
och kroppar. Grenar fläktade till och
slogo dem hårdt och grymt i ansiktet,
där de sammanhukade i kvällningen
skyndade hemåt mellan stammarna. Var det
kvistar och grenar detta?! Äh — Pål och
Olena visste nu besked. Lefvande,
lefvande var det alltsammans. Stod i
förbund med snårens skugglika skepnader,
hvilka beständigt schasade de båda
stackars människobarnen, tills de flämtande,
med pannorna täckta af kallsvett och
ögonen stela af fasa, nådde ut i det öppna
rödjet. Då skrek det gällt inifrån
dunklet och svarades vid brynet med ett
kvidande.
De voro öfverens alla dessa, som lefde
därinne. Blott Pål och Olena stodo
utanför. Därför hatade man dem. Man
rådslog om att fördärfva dem. Alla
fienderna i skogen.
När Olena nu måste gå till boden,
följde Pål med, väntande på henne nedom
skogsranden. När hon mjölkade, ställde
han sig utan att fråga utanför kolidret.
Och måste Pål gå inåt täta skogen, tog
han Olenas hand och sade: Kom. Olena
släppte då allt och följde honom.
Om de icke försökte att kämpa emot?
Ack, visst försökte de — tills sömnen vek
från deras läger och håret vid tinningarna
förlorade sin färg. De voro unga, friska
människor, och håret började gå i grått
och pannorna fåras. De sågo ut som
om de varit fyrtio år.
Då kom det en dag. Det var
barmhärtigt nog att ändtligen komma. Ty
ingenting var likt väntan på, att detta
skulle ske.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
